Kanske utgör främlingskapet eller den känsla av rotlöshet som kommer sig av att man har rötterna i ett annat land den bästa grogrunden för skönlitteraturen. Jag tänker på några av de senaste årens mest intressanta debutanter på svenska, Astrid Trotzig, Sofia French (båda adopterade från Sydkorea) och pseudonymen Zbiegniew Kuklarz (med polska föräldrar).
Susanna Alakoskis debutroman Svinalängorna är en barndomsskildring som utspelar sig i Ystad under 60- och 70-talen. Leena - möjligen författarens alter ego - är bokens berättarjag och hon skildrar sin finska familjs försök att under påvra förhållanden anpassa sig till det svenska samhället. De små omständigheterna och föräldrarnas benägenhet att alltför våldsamt festa med sina landsmän gör dock anpassningen svår.

I början av romanen flyttar familjen in i det nybyggda bostadsområdet Fridhem i Ystad. För föräldrarna - med rötter i fattiga delar av Finland - är det höjden av lyx att
ha ”inomhustoalett”, spis med mer än en platta, rinnande varmt och kallt vatten, men från kommunens sida har man strategiskt placerat ut alla ”avsigkomna” i dessa lägenheter: arbetslösa, socialfall, låginkomsttagare, invandrare, obemedlade, ensamstående, och området döps snart av kommunen om till ”Svinalängorna”.
Susanna Alakoski har skrivit en underbar roman, med en berättare som både äger ett kritiskt öga och är solidarisk med de människor hon skildrar, som både är genomskådande och kärleksfull. Leena ironiserar över sina föräldrar samtidigt som hon tar dem i försvar, berättarjaget blir något av en allvetande berättare, med distans till det som sker samtidigt som hon är djupt involverad.

Å ena sidan kan hon driva med sin pappas fåfänga försök att bemästra det svenska språket, å andra sidan blir hon förtvivlad i situationer då han tycks ha förlorat sin stolthet och mest påminner henne om familjens hund: ”Jag tyckte inte om att pappa pratade så tyst när han pratade med Sten [förmannen på pappans jobb].
Han såg ut som att han hade svansen mellan benen.”
Vi har vant oss vid att betrakta de svenska 60- och 70-talen som de goda åren, men den känslan infinner sig inte i ”Svinalängorna”. Familjen tycks ha fastnat i ett evigt ekorrhjul av lågt betalda jobb och utsikterna att helt förändra sin tillvaro, komma upp sig i samhällshierarkin, är obefintliga. Det är ett steg fram och två tillbaka. Mat och hyra slukar det mesta av inkomster och så länge som ”Smugglaren” finns, som kan förse dem med billig sprit, försvinner allt eventuellt överskott ohjälpligt ner i törstiga strupar.

Alakoski skildrar på ett övertygande sätt hur en flicka tillsammans med sina syskon drivs allt längre in i en återvändsgränd som handlar om att till varje pris skydda föräldrarna från insyn. Man skvallrar inte på mamma och pappa när de under perioder ligger utslagna och varken lagar mat, städar eller tvättar. Det är en naturlig akt av solidaritet, men till slut inser Leena att någon måste reagera. Det är bara inför sina närmaste vänner
Leena kan uttrycka hur hon upplever föräldrarnas försummelser. Hon och väninnan Riita är hjärtligt trötta på sina respektive föräldrars ständiga festande: ”Fulla vuxna hade gummiarmar och gummiben. Fulla vuxna stank smörgåstårta ur porerna. Fulla vuxna såg aldrig ett barn i ögonen. Vi hatsiktade på dem genom väggarna.”

Utan författarens skarpa iakttagelseförmåga och avväpnande humor skulle den här boken vara outhärdlig läsning, nu har ”Svinalängorna” i stället blivit en av de mest fängslande och underhållande romaner jag har läst på många år. Författaren Tony Samuelsson har varit inne på att arbetarlitteraturen ännu lever, fast med annorlunda förtecken i dag, att den oftare uppstår i invandrartäta förorter bland obemedlade och arbetslösa än bland arbetets söner och döttrar. Susanna Alakoski har den moderna arbetarförfattarens utsiktspunkt genom sitt alter ego. Det är de till synes chanslösa hon skildrar, som när Ivar Lo-Johansson beskrev statarna och lantarbetarna. Och perspektivet är konsekvent, det är för sådana som inte tycks ha någon framtid hennes hjärta bultar. Paradoxalt nog älskar man människorna i den här boken efter en stunds läsning, trots att de gör varandra så ofattbart illa.