Nejdå, Martin Amis har ingalunda legat på latsidan under senare år. Han har gjort allt möjligt: skrivit journalistik och novellistik om islamistisk terror, fördjupat sig i Stalins livsgärning och skrivit en Solzjenitsyn-roman om Gulag-lägren, samt skrivit reportage om porrbranschen. Han har, kort sagt, gjort det mesta utom att skriva Martin Amis-romaner. Och vi är några stycken som länge har längtat efter just en sådan.
Den långsamt och uppenbarligen mödosamt framvärkta ”The Pregnant Widow” har omtalats som en återkomst till gammal god form för Amis, och det stämmer. Han skriver, åtminstone periodvis, med den förföriska kombinationen av nonchalans och exakthet från förr, lekfullt pråliga meningar fyllda av gymnastiska tricks och lingvistiska ticks. Amis bjuder på nöjesläsning igen.
Man känner alltså igen sig, vilket också hänger samman med att författaren refererar friskt till sina egna tidigare romaner. Huvudpersonen heter ännu en gång Keith, bara en sådan sak! Namnet Keith är hos Amis nära kopplat till småsvettig otillräcklighet och förödmjukande nederlag.
Men mitt i allt det gamla finns här något nytt, och det är att Martin Amis har blivit gammal. I augusti fyller underbarnet 61. Keith är lika gammal, och ”The Pregnant Widow” är en roman om en ungdom ur en gamlings perspektiv. Det åldrande som förut har varit en annalkande fasa är nu en deprimerande realitet. Livet har övergått från svart fars till tragikomisk skräckfilm.
Den exakta åldern är viktig i sammanhanget. Martin Amis fyllde, liksom Keith fyller, 21 år sommaren 1970 då huvuddelen av romanen utspelar sig. De tillhör alltså den generation vars säsong för vildhavre inträffade precis i det fönster i tiden som öppnade sig mellan p-pillret och aids.
Titelns gravida änka är den sexuella revolutionen – den värld som går i graven efterlämnar, enligt Alexander Herzen, inga vuxna arvtagare utan ett embryo vars långsamma utveckling är svår att förutsäga med nämnvärd precision. Mellan det gamla och det nya flyter mycket vatten som orsakar stor ödeläggelse.
Sommaren 1970 tillbringar den 20-årige Keith Nearing kring den glittrande poolen på ett italienskt slott tillsammans med en jämnårig skara av varierande sammansättning. Folk anländer och avreser. Middagar aväts, det promeneras lättjefullt i omgivningar, böcker blir lästa och diskuterade. Unga kroppar bryner sig i solen. Hormoner bubblar och brusar. Det är som i en film av Bertolucci med ett ljudspår fyllt av diskreta dissonanser.
Keith ligger med sin flickvän Lily, men egentligen vill han ligga med Lilys väninna Scheherazade. Lily är smart och receptiv, hon har full koll på vad som pågår. Medan hon själv är litet åt det alldagliga hållet, har Scheherazade oväntat blommat ut till en yppig skönhet med sensationella bröst. Det är klart att Keith vill ligga med henne. Alla vill ligga med henne. Men att vilja och kunna är två skilda saker. Skönheten gör henne mer eller mindre ouppnåelig.
Keith manövrerar och fantiserar; han har flera hästar att spela på. Kring poolen flockas diverse skandaliserade och promiskuösa kvinnor. Problemet är att ingen riktigt verkar veta hur man spelar spelet enligt de nya och aningen oklara regler som revolutionen medför. Med sin nyvunna frihet blir de unga kvinnorna de nya männen. Amis hittar många roliga ironier i den oreda som uppstår.
Och frågan är vem som egentligen vinner vad. Det är nog knappast kvinnorna som är vinnarna. Promiskuiteten visar sig vara ett tveeggat svärd som man kan göra sig dödligt illa på. Keiths syster Violet seglar iväg mot undergången på ett hav av utsvävningar, och plötsligt blir det sorgligt på riktigt när man här skönjer Amis egen lillasyster Sallys tragiska öde.
Utan att vara något fläckritt mästerverk är ”The Pregnant Widow” stimulerande rik på infall och infallsvinklar. Att den är litet lös i köttet finns det ett mått av täckning för i den löpande diskussionen om hur livet skiljer sig från litteraturen. Det här är livet, och livet är ingen snygg och prydlig historia.
