Året var 1967. Michael Holroyd hade just publicerat första delen av sin biografi över Lytton Strachey, centralgestalt i Bloomsburygruppen. Jag lånade boken på biblioteket och fängslades omedelbart av alla de färgstarka personligheterna, deras frispråkighet, promiskuitet, intelligens och energi. Jag tyckte mig se en idealisk livsform. Och själva läsningen var som en drog – att komma så nära andras liv, kärlekar, Cambridge, London, vackra och förfallna hus på landet.

Vad jag inte visste var att Holroyds bok skulle ge startskottet för en ny litterär era, den som med tiden inneburit att engelskt liv under 1900-talets första halva, särskilt det löst knutna Bloomsbury, helt enkelt blivit den mest kartlagda intellektuella miljön i mänsklighetens historia! Varje gestalt av betydenhet, vetenskapsman, politiker, konstnär, författare, musiker har fått sin jättebiografi, ofta flera. Vad vi inte vet om dessa män och kvinnor är inte värt att veta, tycks biografierna säga. Här finns en positiv, fast lite beskäftig tilltro: allt i döda människors liv kan blottläggas och förstås.

När Alan Hollinghurst förra sommaren publicerade sin femte roman ”The stranger’s child”, hans första efter succén med ”Skönhetens linje” sju år tidigare och hans största satsning hittills, var det få brittiska kritiker som förstod vad författaren egentligen hade gjort. Han hade, med hjälp av romanformen och fiktiva livsöden, underminerat hela den engelska biografigenren – för att skapa sitt eget intelligenta alternativ. En roman där den biografiska kunskapen är tvetydig, komiskt motsägelsefull men ändå – eller just därför! – så mycket rikare, sannare.

”Främlingens barn” som den 600-sidiga romanen nu heter i sin svenska översättning – av Rose-Marie Nielsen, kompetent men då och då väl försiktig gentemot originalets fint skruvade språk – är en skarp, inte sällan komisk kritik av en genre som blivit industri. Och den är betydligt mer än så: ett stycke engelsk nutidshistoria genom oväntade sidobelysningar, från tidigt 1900-tal fram till idag. En av romanens trådar är hur det var att vara gay i ett land där det var kriminellt fram till 1967.

Jag vet ingen som Hollinghurst som så exakt, ironiskt och ömsint och med så tonsäkra tidsmarkörer kan beskriva en instängd privatskolemiljö, ett tvetydigt erotiskt möte, en garderat lekfull familjebjudning, eller muntert sadistiska konflikter vid en minnesstund för en nyss avliden. Låt mig säga det: med sin senaste bok visar han att han just nu är Englands bästa romanförfattare, trots att hans England socialt sett bara är den övre delen av nationen. Men han är det för sitt mänskliga djup och för språket – ingen brittisk författare skriver en mer fulländad prosa än han. Och få är roligare att läsa, Hollinghurst utgör en alldeles egen, mycket nutida brygga mellan Henry James, Ronald Firbank, Evelyn Waugh och EM Forster.

Precis som i en roman av Forster börjar det i ett hus på landet: Two Acres, där syskonen Daphne och George Sawle en sommarhelg 1913 får besök av den charmige Cecil Valance, förmögen, förförisk och förförande. George är redan kär i sin något äldre Cambridgekamrat (som är medlem av ”Apostlarna”, samma sällskap som Lytton Strachey) och Daphne blir det snabbt. Fler dras in i Cecils trollkrets. Det är ungefär som i Pasolinis film ”Teorema”, alla närvarande får sina liv förändrade av gästen, hur vet vi inte förrän i romanens sista del som utspelar sig 95 år senare.

Och vet vi det ens då? Cecil dör redan 1916 som hyllad krigspoet. På Two Acres har han skrivit en nostalgisk dikt om ett stycke engelsk jord i stil med Ruperts Brookes en gång så lästa ”The Old Vicarage, Grantchester”. Den blir Cecils claim to fame och den rätt mediokra dikten stöts och blöts berättelsen igenom, av släktingar, kärlekspartners, biografer och litteraturforskare. Och Cecil själv, hans kärleksliv och det barn han möjligen avlade innan han stupade i Frankrike, blir en lockande, gäckande pusselbit också för människor som aldrig känt honom.

Så blir de döda levande och de levande upptagna av de döda. Litteraturen inte livets spegel utan livet självt. Jag kommer på mig med att uppleva ett par av Hollinghursts skarpt tecknade personer som mer levande än vissa människor jag har omkring mig i min vardag.