Det står en röd soffa i en vindsvåning i Paris. Den tillhör en gammal dam, Clémence, som älskar litteratur. Allra mest älskar hon berättelser om upproriska och modiga kvinnor. De högläsningsstunder som Michèle Lesbres romanjag bjuder henne på är verkliga högtidsstunder.
Men så beslutar sig högläserskan för att göra en resa. Hon vill återfinna sin älskade Gyl, som flyttat till en by vid Bajkalsjön.
”Den röda soffan” öppnar med en scen från en tågkupé på transsibiriska järnvägen. Romanjaget noterar att hon befinner sig i gränslandet mellan dröm och verklighet. Hon betraktar landskapet utanför kupéfönstret, björkarna, tallarna, de slaktade fabrikerna, sumpmarkerna och den flammande kvällshimlen. Samtidigt är hennes tankar än hos Gyl, än hos Clémence. Resan blir en uppgörelse med det förflutna, med ”den nakna sanningen” om hennes liv. Hon upptäcker hur mycket Clémence har lärt henne, bland annat att ”/… kärleken alltför ofta kvävs, surnar och slocknar utan frihet.”
Clémence har gjort sina egna erfarenheter. Mellan den röda soffans sits och ryggstöd förvarar hon ett fotografi av den unge Paul, som dödades bara 19 år gammal i motståndsrörelsen 1943.
När romanjaget vid ankomsten till Bajkalsjön upptäcker att Gyl är förlorad för henne har hon redan insett att han tillhör hennes imaginära värld. Den är ofullkomlig men den är hennes värld.
”Den röda soffan” är inte bara en vidunderlig reseskildring utan framför allt en poetisk berättelse, laddad med nostalgi. Den är också fylld med litterära referenser. Där är Tarkovskijs ”Stalker”, personifierad av den tigande medresenären Igor, där är Kafkas brev till Milena, Camille Claudels brev till Rodin och Dostojevskijs Raskolnikov på väg mot den slutgiltiga bekännelsen.
På romanens sista sidor möts verklighet och litteratur. När romanjaget kommer tillbaka till Paris får hon veta att Clémence har tagit sitt liv genom att glida ner i Seine. Hon har tagit efter Kafkas Milena, som en gång simmade över Moldau för att möta den man hon aldrig slutat älska.
Det märkliga är att alla dessa litterära referenser inte stör. Tvärtom, de berikar. Utan att ha läst originalet vågar jag påstå att Marianne Tufvessons översättning har del i det som lite slarvigt brukar kallas en verklig läsupplevelse.
