Vissa böcker är som loppmarknader. Överblivet skräp och lump i högar och en salig röra, men mitt i all förvirring också fynd man letat efter, kanske länge, såvida man inte kommer därifrån med famnen full av ting och tankar av den sort man inte söker, men vill ha ändå. Jag gillar loppmarknader. De kan förflytta mig till mitt allra lyckligaste jägar- och samlarstadium. Maria-Pia Boëthius nya bok Mediatan är i det perspektivet rena vildmarken.

Välskriven är den inte, men på sitt sätt omistlig. Betraktad som roman är ”Mediatan” tämligen värdelös, det måste sägas, och så mycket till debattbok är det väl inte heller. Ingen pamflett och knappast en självbiografi. Nej, en loppmarknad. Boëthius i högform, omöjlig att gå förbi.

Hon är förbannad som ett bi, på goda grunder. En av bokens två kvinnliga huvudpersoner, dumt nog svåra att hålla isär, liknar sig faktiskt vid Strindberg. Hon äger samma vrede, om än inte hans litterära udd. Och det är som vanligt våra massmediers magnifika folkfördumning som står i fokus för Boëthius bitvis också ganska underhållande utfall. Ingen kan som hon komma undan med en självsyn som före detta ”housenigger-feminist” på den stora kvällstidningen. ”Medielöpare” är ett annat lyckat ord jag finner här, och spar.

Den som är bevandrad i författarskapet känner snart igen sig. Hon som redan vid 19 års ålder var en firad kolumnist och den första tabloidfeministen ser nu kring sig hur ett allt råare storkapital har lagt under sig medierna; reklam och ytlig kändiskult är kanhända inte riktigt allt, men mycket, alltför mycket. Och mediemakten växer som ett nät vars maskor inte syns, men märks i politikers och andras tv-sprattel på denna Mediatans villkor. En hydra, inte olik en maffia, som erbjuder beskydd för wannabes av alla slag men inte mycket mer. Styr gör pengarna. Förlorar mest gör kvinnor.

”Vi underblåste idén att kvinnor kan skaffa sig makt genom sexighet, attraktion och ungdom och att hon, när hon åldras, bör imitera sexighet, attraktion och ungdom för att behålla makten. Det är en av de bästa affärsidéerna någonsin. Och detta i stället för att uppmuntra människoblivandet, inre mognad, åldrandet som världens mest spännande resa mot vishet. I stället satsar vi på inövad efterblivenhet; att kvinnor ska trängta efter att ständigt vara unga.”

Och visst har vi hört det förut, nästan alltihop. Redan Pasolini talade i mitten av 1970-talet om ”konsumismens diktatur”, och hela två decennier dessförinnan framställde Sven Lindqvist reklammannen som den lägst stående av alla yrkesmän. Poängen med Boëthius är att hon sitter med ett annat facit nu och en självkritik, ibland hård, som tvingar också cyniker att se och lyssna. Dessutom har hon klättrat färdigt, och är därmed fri att säga vad hon vill; behöver inte längre vara ”spökskrivare åt sin image”.

Referenserna är i överkant många, i alla fall för mig. Gombrowicz och Nietzsche, Peter Sloterdijk, Hannah Arendt, Alex Carey och bra många andra hör till dem vars tankar understödjer bokens teser. Lite rörigt, som sagt, men rena fyndlådan för den som delar författarens illamående inför medievärldens i allt väsentligt sorgliga förfall och närmast sovjetiska maktambitioner.

Olyckligtvis hör även Pierre Bourdieu till sagesmännen i bokhyllan. Det är inte så att jag förkastar eller ens ogillar det han står för här – om att vårt myckna ojande kring mäns förtryck av kvinnor skymmer frågan, lika viktig, om hur män förtrycker män. Det som stör mig är hans nattståndna idéer, inte olika lysenkoismen, om att allt som stavas mänskligt kön är konstruktioner blott. Allt annat är biologism, snart ”på historiens sophög, där rasbiologerna numera ruttnar”. Biologin kan utan saknad anförtros den djupt föraktade ”vinkällarborgerligheten”. Det är en intellektuell återvändsgränd.

Att förstå och sedan såga fenomen som, säg, Jan Guillou, enbart med hjälp av Pierre Bourdieu, som om tjäderspel och babianer aldrig funnits, känns lite fattigt. Och faktiskt finns det ingenting i världen som kan få mig att svälja som sanning minnet av ungdomens batikfärgade män med tofsar i håret och pinglor i skägget som alltigenom sympatiska gullepluttar utan låga avsikter. Vem blir första feminist att våga se Darwin som en fruktansvärd bundsförvant?

Skvallerpotentialen i ”Mediatan” ska således inte underskattas. De är ju alla lönnfeta miljonärer nu, författarens manliga medievänner från gångna tiders glada vänsterbarrikad. För läsare som var med då finns nog åtskilligt att hämta som jag inte ser, ty ingen av tjockisarna nämns vid namn. Någon enstaka författare och alfahanne kan jag naturligtvis urskilja, och om jag inte misstar mig är det Boëthius arvtagerska på Expressen – Linda Skugge – som får mest stryk av alla. En hänsynslös barnsoldat som lever högt på hydrans omättliga behov av underhållningsvåld.

Det Boëthius ägnar sig åt sedan många år är en sorts vittneslitteratur. Perspektivet är den avhoppade medielöparens; formen något av en halvlitterär lumpbod. Man kan reta sig och lära sig och sedan tänka själv. Det är stort nog.