Fantomen uppträder ibland som Mr Walker, mannen med rock och mörka glasögon som konstnären Jan Håfström har använt sig av på sina bilder och tycks associera till barndom och ensamhet. Nu hittar man Walker också i Ulf Erikssons ”Överrocken”: ”Jag har alltid varit svag för den tidige Fantomens rutiga rock: linjerna som bildar rutorna är alltid vågräta och lodräta oavsett hur han står eller rör sig. Det betyder att när han med den rocken på sig går omkring på stadens gator inkognito, ’som en vanlig man’, då är hans kropps kontur en öppning in mot ett väldigt, kanske obegränsat galler.”
Citatet ger en antydan om hur Erikssons nya bok fungerar. Från seriefiguren övergår vi snabbt till ett luftigt resonemang, en fantasi om stadsmänniskan – ensam men sammanlänkad med världen. Den här romanen är ett flöde som man knappast kan stiga ned i två gånger, där allt glider över i annat, där Herakleitos samsas med Fantomen och där en utläggning om filosofen Hans Blumenberg inte hindrar författaren från att också skildra ett dumt gräl på hamburgerstället Max. Det börjar och slutar med barndomen och Fantomentidningarna; allting där emellan kretsar kring frågor om minnet och tiden.
Annars är det inte helt lätt att reda ut allt som berättas på dessa sidor, för i osedvanligt hög grad – även för Ulf Eriksson – är detta en roman skriven av en poet. Det väsentliga är hur bilder lagras över bilder och hur en sådan struktur upprepas på samtliga språkliga nivåer, med speglingar, variationer och berättarens sätt att lägga bisatser inom bisatser när han förklarar att tiden består av rum inne i andra rum. Ett mönster av oväntade korrespondenser vävs. Även på sista sidan läggs några metaforer till som kastar plötsligt strålkastarljus bakåt över läsupplevelsen.
”Vi befinner oss på tröskeln till en värld utan vittnen.” Eriksson verkar förknippa barndomen med ett slags gränslöshet man förlorar som vuxen, då man inte längre dröjer vid trösklar. I texten blir skiljelinjerna mellan dröm och verklighet diffusa: Stockholm är högst konkret Kungsholmen, Tegnérlunden och Riddarfjärden men samtidigt en snöig labyrint där vilsna tankar letar efter varandra. Ett medvetande tillhör en kvinna som arbetar som översättare och sysslar med ”en bok om en man som upplevde allting som kulisser”. Den mannen lär inte vara så främmande för berättaren.
Essäistiskt framslingrande historier är vad Eriksson brukar skriva och att ge gestalterna märkliga namn är inte heller nytt för honom. Men han tar steget fullt ut den här gången, får man väl säga. Översättaren heter Vy, en fastighetsmäklare Prospekt, en poet Topos. En kulturchef kallas sympatiskt nog Reflex medan en obehaglig typ får heta Hord och hans söner Error och Terror.
Får folk namn efter sin funktion? Mot slutet anas en mer ironisk förklaring när man hamnar på Ikea, där möbler och lampor har den sortens namn. Eriksson har faktiskt besökt detta möbelvaruhus tidigare i sitt författarskap och det är inte så konstigt: den platsen är ju just precis en liten kulissvärld med rum inuti andra rum.
Och titelns överrock? Kanhända Mr Walkers rutiga rock. Men Prospekt finner en obekant rock i sin hall hemma och med den kan bäraren färdas i tiden och byta perspektiv, bli andra människor. Prospekt får en annan utblick – det får man väl om man heter så. För en stund blir han rentav en korvgubbe, nog en sådan där med låda på magen som inte gillas av lagen och som fanns förr. Som sådan ser han sig själv som pojke i sällskap med sin far, ett förlorat ögonblick.
Naturligtvis hänvisar labyrintbyggaren Ulf Eriksson på ett ställe till Jorge Luis Borges och berättelsen om ”Aleph”, punkten där man ser allting på samma gång. Med stor språklig fantasi och en särskild sorts listig humor, som gömmer sig i allvar, ger Eriksson en liknande vision av hemliga förbindelser mellan människor och tider. Man kan påminna sig en fras från författarens senaste diktsamling: ”Alla romaner handlar om drömda besök i kroppar och rum.”
Johan Dahlbäck är litteraturkritiker i Göteborgs-Posten.
