Min första bekantskap med legenden om fen Melusina var i Antonia Byatts fantastiska roman ”De besatta”, där den har en viktig plats i romanens båda tidsplan. Ett återseende kom helt oväntat vid läsningen av Inga-Lina Lindqvists senaste roman Drottningflickan, som inleds med ett antal sidor ur en svensk återgivning av Melusina-historien från 1896.

Romanen består av tre jagberättelser, varvade med varandra och med resten av Melusina-­sagan. Den ena rösten tillhör Elisabet, abedissa på ett litet evan­gelisk-lutherskt kloster. Den and­ra kvinnorösten tillhör den nybakade socialsekreteraren Nina och den tredje aktören är Ludvig, präst i ortens församling. Men Lindqvist ger också sina roman­figurer en alternativ identitet. Nina är i själva verket döpt till Melusina och är ett modernt förkroppsligande av sagogestalten som lever ett ensamt sirenliv där ortens singelmän avverkas på ­löpande band. Ludvig är synsk, kan sätta sig i direktkontakt med människors psyken och har helarkrafter. Elisabet var fram till sin mans död en judisk kvinna som hette Rakel.

De tre huvudpersonernas liv flätas in i varandra när en av gästerna på klostrets behandlingshem försöker ta sitt liv. Även denna Mimmi är en sorts dubbel­natur, egentligen döpt till det förpliktigande Dominika efter den helige Dominicus, något som visar sig ha betydelse för hennes sjukdomstillstånd.

Lindqvist har med ”Drottningflickan” skrivit en roman som vill omfatta mycket − relationer mellan föräldrar och barn såväl som tankar kring judendom, kristendom och religionens betydelse för människors livsval. Till detta kan läggas ensamhet, tvåsamhet, erotiken med alla dess psykologiska bottnar, liksom drickande och exorcism, och listan behöver inte ens stanna där. I mina ögon är det också det som är romanens problem − det blir helt enkelt för mycket av allting.

Helheten tyngs dessutom ner av små inpass och berättelser i berättelsen som egentligen inte ­fyller någon större funktion. När ett antal sidor går åt till att låta Ludvigs prästkollega berätta om en kärleksrelation, eller när Mimmis mamma håller en utvikning om nätmarketing av ett undermedel från Döda havet, blir ”och?” min återkommande marginalanteckning.

Dessutom kan jag inte, trots att jag försöker, tycka annat än att Lindqvists stil ibland blir påfrestande i överkant. Det finns ett element av återkommande drastisk lustighet i formuleringarna som inte riktigt fungerar, framför allt inte när det låter likartat i munnen eller i tankarna på tre helt olika personer. När författaren så tydligt sticker fram huvudet och sina intentioner förlorar romanfigurerna trovärdighet och blir mer författarens marionetter än genomarbetade personskildringar.

Inga-Lina Lindqvists tydliga ambition att ta tag i komplicerade frågor och förankra dem i romanen har jag all respekt för, liksom hennes initierade beskrivningar av skärningsfältet mellan judendom och kristendom. Problemet blir den bråte och de irritationsmoment som i allt för hög grad stör helhetsintrycket.