En liten bok , men en pärla. Det är Barbro Lindgrens nya samling av berättelser, Om sorgen och den lilla glädjen . Denna gång skriver Lindgren om människor från sin hemtrakt på Öland, många av dem sådana som hon sett eller känt hela sitt liv. Genom muntliga berättelser låter hon dem komma läsaren nära med både smärtsamma och lyckliga minnen. Ett helt annat Sverige växer fram, som fastän det inte ligger alltför långt tillbaka i tiden skiljer sig stort både i förhållandet mellan människor och materiella förväntningar. Och, som alltid hos Lindgren, avtecknar sig livet oändligt skört mot en fond av förluster och utsatthet.
I centrum finns Sonja, som levde av fiske och stannade hela sitt liv i sina föräldrars enkla stuga tillsammans med sin bror och syster, brodern känslosam men våldsbenägen, systern mobbad i familjen och folkskygg. Hon berättar om sin uppväxt som favoritflicka till fadern som lärde henne att fiska, jaga och sköta djuren, och om sitt vuxna liv omgiven av syskonen, kor, hästar, höns och katter. I berättelsens nu är de alla döda och Sonja mycket sjuk, men hon fortsätter att hugga ved, värma stugan och ge mat åt katterna.
Det är en historia med mycket tragik – sjukdom, våld och olika former av död – men hon återkommer ständigt till konstaterandet ”Vad vi hade det bra. Vi kunde inte haft det bättre”. Andra bybor flikar in sina berättelser, många av dem lika svåra eller ännu svårare än Sonjas. Vad som frapperar en människa av idag är hur få de betydande människokontakterna är. En enda gång träffar Sonja en man som hon tycker om. Han vill gifta sig med henne, men det finns praktiska hinder. Och någon andra chans kommer inte. En märklig känsla uppstår av att dessa människor å ena sidan är sammansvetsade i ett bykollektiv, å andra sidan oerhört ensamma och utelämnade.
Det är, som så ofta med Barbro Lindgrens böcker, svårt att riktigt sätta fingret på var magin i ”Sorgen och den stora glädjen” ligger. Lindgren brukar säga, också om sina mest fantastiska skapelser, att hon aldrig hittar på något, bara iakttar världen. Släktskapen mellan dessa avskalade öden och Lindgrens övriga författarskap är också uppenbar. Inte heller här är någonting säkert. Det överraskande och absurda finns bakom hörnet, ofta som hot eller sorg, ibland som oväntad glädje. Och för att dessa människor skall komma oss nära krävs Barbro Lindgrens språk, enkelt, nästan konstaterande, men förunderligt väl avvägt för de avgrundsdjupa känslor och livsavgörande vändningar som hennes berättarkonst gestaltar.
