Ola Klippviks nya bok ”Hotellet” har en tydlig genreangivelse på försättsbladet: roman. Fast så enkelt är det förstås inte. Precis som Klippviks båda tidigare böcker ”Sportsmän” och ”Vikbodagbok” förhåller sig ”Hotellet” till sin på förhand bestämda genre – i de tidigare böckerna ordboken och dagboken – genom att texten stretar emot genrekraven snarare än anpassar sig till dem.
Bokens synbara handling är denna: en inåtvänd nattportier som studerar teoretisk filosofi och en nattvakt som representerar en mer fysisk manstyp cirklar kring varandra på ett hotell. En explosion sker i hotellets garage. Vad är det som har hänt? En svensk urtyp, kommissarien, tillkallas för att utreda men ger snabbt upp. ”Kriminalkommissarien är inte dum. Kriminalkommissarien har varit med förr och skriver härmed ut sig ur den här historien.”
Kanske är det något politiskt texten vill säga? Om våld, terror, utsatthet, rädsla och paranoia? Men som kommissarien säger: ”på det politiska planet jobbar man annorlunda”.
Snarare än vare sig deckargåta eller politisk pamflett är det de filosofiska frågeställningarna som kryper in i texten via nattportierens kurslitteratur som verkar vara huvudsaken här. Ta Schrödingers tankeexperiment med katten som placeras i en stålkammare. Behållaren är rustad med ett radioaktivt ämne med 50 procents chans att sönderfalla inom en timme, som i händelse av sönderfall gör att en cyanidkapsel går sönder vars gift dödar katten. Enligt kvantmekaniken är katten efter den timmen samtidigt levande och död fram till det att man öppnar kammaren och kan observera katten, och då fastställa om den är levande eller död.
Ska man se ”Hotellet” som den slutna kammare där Schrödinger (själv gäst på hotellet) placerat sin katt? Där explosioner sker och samtidigt inte sker. Där en kofta eller en handväska eller båda blir kvarlämnade i lobbyn och utlöser ett förödande händelseförlopp. Där någon ligger i koma på grund av en explosion eller på grund av en sjukdom eller inte alls.
Något intressant händer i textens genreglidning, men den tilllåts inte vila i den. Efter en laddad inledning försvinner texten in i ett längre segment som är mer av en roman-roman, med tydlig intrig och romanfigurer som kan tecknas och fastnålas. Samtidigt behövs kanske den här delen för att det mer svårgripbara slutet ska upplevas som desto starkare.
På sätt och vis påminner ”Hotellet” med sin placering mittemellan prosalyrik och roman om Åsa Ericsdotters nyligen utkomna ”Svårläst”, men här saknas det orädda och självklara tilltalet. ”Hotellet” är en tvekande text. Ibland tycks den väldigt nära något, inte lösningen på en gåta, snarare att försätta läsaren i ett tillstånd, eller gestalta en känsla. Men texten skyndar vidare så fort den närmar sig sådana brännpunkter. Jag blir varken helt klok eller helt såld på den här romanen, men misstänker att jag just därför kommer att återkomma till den.
