Ralf Andtbackas femte diktsamling Wunderkammer är som titeln säger ett kuriosakabinett, fullt av kuriösa dikter. Om renässansens kuriosakabinett visade upp märkliga föremål utan kategoriska gränser, visar Andtbacka upp märkliga diktföremål på samma sätt. Är det en dikt? frågar man sig ibland, exempelvis när man tar del av en bakvänd genomgång av ”Ljudåtergivningens historia”, eller av en lista på grundämnen, djur på latin, naturalier och personnamn.

Det är klart det är dikt. Men Andtbacka spränger genregränserna och visar upp dikter som är udda, nästan för kuriösa för att kallas dikt – genren dikt är ju tillåtande, lite av en frizon. Greppen är inte alltid helt nya och revolutionerande, men de är inte heller uttömda. ”Wunderkammer” är dessutom så övervägd, genomarbetad och singulär att man redan därigenom övertygas om tyngden i detta projekt.

Samlandet är bokens stora tema. Andtbacka intar inte en analytisk attityd till sitt tema; han vill inte så mycket förstå och förklara samlandet som fenomen, han vill snarare visa och demonstrera samlandet som form: ”arc de triomphe, big ben, den lille havfrue / klippböcker, postorderkataloger / spiralgalaxer, stoftkorn / enhörningshorn, spindelmuttrar, diverse /.../ det som du skulle ta med dig till en öde ö / det som du skulle ta med dig hem från en öde ö / ammoniter, belemniter, hjärnmonster / en famnfull uppstoppade fåglar, diverse:/ ...”

Ofta blir det en sorts listdikter, katalogdikter; en gammal form som ju förekommer redan i Iliaden och i Bibeln, en hybrid mellan kunskap och underhållning, med den konstanta risken att tråka ut. Det sker kanske någon gång i ”Wunderkammer”, men greppen är så varierande och anslagen ofta så överraskande att man hålls pigg, alert och road. Humorn är riklig. Och samlandet är samtidigt självironiskt, aldrig gravallvarligt.

Här finns ett brett sidospår som man kunde kalla kulturens materiella villkor – från stenkakor via grammofonskivor till VHS och digital reproduktion, från ljud till skrift, från dialekt och felslag på tangenten till språklig standardisering och trycktext: ”vem vet vilka felstavningar som / bäst bär vittnesbörd / om oss” frågar sig diktaren, och man vet precis vad han menar. Det är misstagen, avståndet från idealet, som skiljer oss från maskinen, men vilka spår vi lämnar som skiljer oss från varandra är svårare att fastslå.

Andtbackas ”Wunderkammer” genomsyras av lärdom och integritet, av ”god smak” som man skulle sagt förr. Andtbacka står orubblig som en klippa där han står, i någon mening kompromisslös, någonstans missmodig över att vara för kuriös, samtidigt kuriös med besked och berått mod. Han vet att kuriosa inte bara är kuriöst. Samlandet – också diktsamlandet och skrivandet som samlande – är en konvex spegel i vilken vi får se oss själva, men också något annat, vad vi inte är. ”Att samla är att ting för ting närma sig det man inte är.” Andtbackas skrivande tar plats vid denna gräns.