Behärskad brustenhet utmärker Lars Lidéns poesi. Något hålls tillbaka, och något är sönder – vad som följer på vad är inte entydigt och beror litet på hur man läser. ”Svävare” heter Lidéns femte diktsamling, och svävar gör denna dikt, liksom i utkanten av sitt eget ärende, men den landar också och talar i plötslig klarhet, med en sorts ödesmättat lugn. Det är växlingarna som ger denna dikt dess karaktär. Lidén kan introducera en scen, ganska enkel, ofta med ett både lyriskt och sakligt registrerande av en plats:
Nu är sommarnatten alldeles blek. Allt ligger utstrött
och tyst.
Ljuset kryper efter marken, plockar med sig
vad det behöver.
Kort därpå fäller han in ett annat perspektiv, en annan röst – en sorts nedre dikt i dikten:
jag föredrar bensin
jag föredrar trähus
efteråt är jag alltid först
En pyroman? I alla fall anar man under de skevande rapporterna strax ett drama där en av aktörerna är psykiskt sjuk, ibland möjligen intagen, ibland på drift i sig själv eller i samhällets marginal. Ibland tycks denna någon, om det nu är samma person, ha bosatt sig i buskagen nära en motorväg.
Återkommande rubriker – Axelsberg, Bränder, Seansen, Motorvägen, Uppvak – och spjälkningen av röster ger associationer till samtalsterapi eller försök från någon att få den andra att minnas.
Vissa strofer talar direkt ur vad som tycks vara ett lätt medicinerad tillstånd:
Någon har lagt en glasboll
inne i huvudet.
De vill kunna titta in.
Eller är det en bild därinne
som har tagit över allting?
Denna brustet återhållna berättelse erbjuder Lars Lidén en stor frihet, på gott och ont. En del vändningar och språng är mer kryptiska än avancerade, andra har något privat stumt över sig. ”Distraktionerna är ett livsvillkor”, heter det på ett ställe och det kanske kan utläsas som en form av poetik. Inte så att Lidén är distraherad, men i stycken ger han ett osovrat intryck och skulle säkert vinna framöver på att få lite mer redaktionellt stöd, det vill säga motstånd.
Jag skyndar mig att tillägga att vi talar om en mycket originell poet vars sökande, lyssnande allvar det är lätt att tycka om och som förtjänar mer uppmärksamhet.
