En på samma gång vardagligt förankrad och exotiskt Tusen och en natt-präglad skildring av kvinnlig homosexualitet möter oss i Christine Falkenlands nya roman Vinterträdgården. I en bihandling var hon inne på samma tema i sin förra roman ”Trasdockan” (2006), men denna gång tar hon steget fullt ut och är från första sidan till den sista fokuserad på den 40-åriga förskolläraren Lauras kärlek till en i hennes ögon underskönt vacker kvinna från Iran, mor till en liten pojke som går på det dagis, Mullvaden, där Laura arbetar.

Laura är ogift och lever tillsammans med sin gamle livströtte far i ett stillsamt villaområde i Skövde. Hon har suterrängplanet för sig själv, medan fadern bor i våningen ovanför. På kvällarna tar hon hand om sin far. På dagarna tar hon hand om andras barn. Själv har hon inga.

Sitt bristande självförtroende sätter Laura i samband med att hon aldrig blev älskad av sin mor. Hon tycker att hon aldrig har vågat göra något av sitt liv utan alltid har följt minsta motståndets lag.

Men en skrivarkurs hon deltar i lockar ut henne på djupt vatten. Hon börjar skriva poesi, och detta att formulera sig öppnar gamla igenslammade slussystem i hennes inre. Hennes sensibilitet och livsnärvaro ökar.

Någon tidigare erfarenhet av lesbisk kärlek har inte Laura. Bara vagt minns hon från sin barndom doktorslekar med flickor. Falkenland försöker inte psykologisera eller förklara varför denna Laura plötsligt blir så alldeles intagen av Shahrzads väsen och feminina utstrålning.

Shahrzad är gift med en iransk man och har en son. Själv arbetar hon i storköket på stadens sjukhus och gläds åt att hon via sin son på dagiset får alltmer kontakt med en av fröknarna där. Hon får en svensk väninna. Att hon snart hamnar i denna väninnas armar är något som hon inte tycks räkna med, men när hon väl har kommit dit, så njuter hon hängivet av det.

”Titta inte på mig så där, som en man!” vädjar Shahrzad när hon en kväll demonstrerar magdans för Laura, men Laura hejdar sig inte. Vem som förför vem är på ett behagligt sätt oklart.

Den iranske maken anar inget om kvinnornas förhållande. Efter en tid får han emellertid för sig att de kanske träffar karlar tillsammans, men Shahrzad lugnar honom och lever alltså ett erotiskt dubbelliv.

Laura följer med familjen på en resa till Iran. Resan, alltför flyhänt skisserad, hör till bokens svagare partier, och det kommer tyvärr i slutet. Starkast är skildringen av den långsamt fram­växande passionen, bland annat speglad i den känsloladdade poe­si som Laura skriver och som återges i boken. Kontrasten mellan Lauras vardagslunk i Skövde och hennes dyrkan av den vackra Shahrzad är det som lever starkast i romanen. Falkenland vågar också med framgång följa dem ända ner i sängen.

Men slutet uppfattar jag dels som snöpligt, dels såsom präglat av en viss exotism som gör att jag besvärat börjar skruva på mig.