Hos Lars Gustafsson blottläggs den existentiella insikten av tennisserven. Det finns ett ögonblick när bollen vänder i luften, som insikten slår den servande som en blixt: ”I verklighet är du ingen.”

Gustafsson ekade den ekelöfska idén i sitt snillrikt lekfulla mästerverk ”Tennisspelarna” 1977. I hans nya bok ”Mannen på den blå cykeln” skulle insikten kunna varieras: ”I verklighet är du en annan.”

Det är, kanske, den erfarenhet som huvudpersonen Jan Victor Friberg gör. Han cyklar runt på den västmanländska landsbygden i desperata försök att sälja den nya hushållsmaskinen Assistent från Electrolux. Året är 1953, men jag minns maskinen från min egen barndom något tiotal år senare. Den var just så bra som den arme försäljaren försöker förklara för tvehågsna kunder.

Men även Jan Friberg är tvehågsen. Ty frågan är vem han själv egentligen är. Frågan ställs på sin spets när han voltar med sin cykel. Han uppsöker en herrgård för att få hjälp. Men därinne vänds allt upp och ner. Han träffar de mest gåtfulla gestalter och får hela tiden motstridiga budskap. Nya rum öppnas och genom dem nya historier. Den vinddrivne försäljaren finner också ett fotoalbum, vars sepiafärgade bilder sätter hans fantasi i rörelse. En ung flicka, en hund, en malmschas, en skeppare, två kvinnor i korsordsdräkter. Bilderna antyder historier som ockuperar Jan Fribergs medvetande. Gradvis blir han alltmer kritisk både mot sitt arbete och maskinen han försöker sälja, för att inte tala om hans gnatiga hustru som säger att han är misslyckad. Egentligen är han nog fotograf.

Men vilka är de människor han möter i huset? En döende friherrinna, husets ingifta härskarinna, märkligt tjänstefolk: liksom fotografiernas historier blir de till vrångbilder, eller möjliga bilder, av livet. Historien om poeten som försvann från herrgården ger ännu en bild. Det vore frestande att läsa in Gunnar Mascoll Silfverstolpe i berättelsen.

Beröringspunkter finns, även i de vackra stämningsbilderna från det västmanländska septemberlandskapet. Men också skillnader. Kanske är även den sökta parallellen en del av Lars Gustafssons lek med läsarens förväntningar.

Ty han är på sitt lekfulla humör i romanen. Fotona har en historia, de togs av Gustafssons egen far. Men han skapar nya historier utifrån dem, historier som infiltrerar huvudpersonens bild av sig själv och ställer den på ända.

Huvudpersonens förnamn är sannolikt inte en tillfällighet. ”Jan Wictor” var ju Lars Gyllenstens och Torgny Greitz pseudonym när de skrev sin parodi på fyrtiotalslyriken, ”Camera obscura”. Genom de nya rummen som Friberg besöker öppnas bilder som vrider om det han tidigare sett. Kanske ska vi även se berättelsen om en ”kastanjeröd” setter, som väljer ut en ung kvinna vars berättelse iscensätts, utifrån de associationer en bild väcker. Men på bilden ser vi en engelsk setter, inte den irländska ”kanelröda”. Den välvillige läsaren ser detta som en kärleksfullt ironisk variant av camera obscura-effekten.

Men Lars Gustafssons lek med de glidande övergångarna mellan berättelser och gestalter är inte ett ironiskt självändamål. Han låter sin huvudperson se friheten i det ögonblick när inga möjligheter tycks återstå. Då blir det påstådda misslyckandet blott ännu en chimär.

Lars Gustafsson har tidigare iscensatt existentialfilosofiska problem, och jag tror att även den nya boken kan ses som ett uttryck för strävan att skala av den mänskliga existensen det tillfälliga för att nå dess innersta kärna.

Eller avsaknad av sådan. Ty den här gången lämnar han öppet för skilda läsningar. Kanske finns det ingenting bortom spelet med associationer och berättelser utlästa ur sepiafärgade fotografier. Eller tränger doften av lingonpäron fram även ur existensens dunklaste vrår.