Fragment av en självbiografi, skulle denna bok kunna genrebestämmas. Ett tag föreföll den mig rent förbryllande fragmentarisk: varför är det just dessa episoder som författaren vill berätta om? Efterhand urskiljs temat: kvinnlig instängdhet, underordning och olika slags uppror.
Hon skriver utmärkt och är klok och klarsynt, ändå blir jag vemodig av läsningen. Margareta Strömstedt är så kvinnligt anspråkslös och självkritisk; gör hon sig inte mindre än hon är? Varför återkommer hon till sina år som hemmafru i förort men skriver inte alls om sitt framgångsrika yrkesarbete därefter, som kritiker och tv-producent, som författare av barnböcker och romaner, eller om vad 70-talets feminism innebar för hennes utveckling?
Detta figurerar enbart som bakgrund och förklaring till att hon befinner sig på olika platser, i London för att skriva, i Prag för en konferens om barn-tv, i Vasastan för ett kvinnomöte om kärnkraft. Är
det viktigaste i kvinnolivet för evigt de personliga relationerna?

Men moraliserande är inte på sin plats här: hur någon väljer att berätta sitt liv må vara hennes sak. För övrigt är det skönt att slippa såväl självförhärligande av manlig modell som den senfeministiska dygden ”kaxighet”. Om Ruth Ellis som fått låna sitt namn till titeln får vi veta att hon dömdes till döden för mord i London 1955. Mannen hon sköt hade sparkat henne så att hon förlorat det barn de väntade.
Presskampanjer försöker in i det sista stoppa denna avrättning, och den unge journalisten Strömstedt är där för att rapportera. Hans hustru väntar under tiden i spänning på pensionatet där de bor. Av en slump får hon inblick i värdinnans elände med en otrogen man, och natten innan Ruth Ellis blir hängd tillbringar dessa båda kvinnor vermouthdrickande och gråtande tillsammans.

Det är dock inte titelberättelsen som kommer först i boken utan en kort text från den småländska barndomsmiljön, om hur flickan skickas hem till en farbror för
att överlämna söndagens kollekt från missionshuset och han visar sig vara en ful gubbe. Att den historien, under rubriken ”Bakom gardinerna”, har placerats som inledning är talande: sexualiteten finns här överallt som en hotfull underström, alltifrån sådant som barnet iakttar utan att förstå, till den vuxna kvinnans våldtäktsskräck då hon gått med in till en främmande man för att låna telefon och blir utsatt för närmanden.
Men sexualiteten är också en flyktväg och en möjlighet att tillfälligt utöva makt över män som aldrig ser annat än sexobjektet i en vacker kvinna. Även svartsjukan får stort utrymme (trots att det undslipper författaren att hennes tankar numera sysslar mindre med den än med döden). ”Sjuttiofyra år gammal, ett väsen mera än en könsvarelse, försöker jag förstå denna kvinna som var jag...”

Margareta Strömstedt återkommer också till sin mors öde, som hon tidigare skildrat i romanform. En pastorshustru som blev nervsjuk då hon inte stod ut med den vardag hon hamnat i, gick till sängs så
att man och fyra barn fick klara sig bäst de kunde. Moderns självupptagenhet ter sig absurd, man undrar hur dottern stod ut med sin ständiga medlarroll och hur hon kunde undgå att ta parti. Den bästa förklaringen finns nog i Strömstedts bidrag i antologin ”Pappa - en kärlekshistoria” (1986): ”På ytan var jag pappas duktiga flicka, som han alltid kunde lita på. I hemlighet försvor jag mig åt mammas oro och vildhet och trots. I hemlighet prövade jag hennes motstånd.”
Alltså ett slags kvinnosolidaritet redan hos den lilla flickan, en inlevelse i moderns ångest, som gjorde att hon faktiskt kunde vara lojal med båda parter.

Men att undertrycka sin egen vrede var skadligt, och nu skriver hon med avsky om den anpassliga person hon blev, ständigt leende. ”Efteråt tänker jag på hur många år jag förlorade på att vara så feg och le så mycket.” Den nya boken kan också sägas handla om övergången från leende till skrik.
Hon skriver om egen äktenskapskris, om sin brors självmord och om vad broderns upproriska
personlighet långt senare betydde för henne, om hur sonen föddes med cancer och tonårsdottern var i livsfara, allt utan att det känns vare sig pinsamt utlämnande eller tillrättalagt och oärligt. Detta om något är en bedrift.

En god sak är också att denna bok kan få nya läsare att hitta till romanerna ”Julstädningen och döden” och ”Församlingen under jorden”, lika läsvärda nu som då de utkom för tjugo år sedan.