Bland de många önskade, om än inte tippade, Nobelpristagarna i litteratur nämndes åter John Le Carré (pseudonym för David Cornwell), den politiska thrillerns och spionvärldens store skildrare, som under tidigt 60-tal blev världsberömd med ”Spionen som kom in från kylan” och som sedan dess – med egen bakgrund i dem – skildrat underrättelsetjänsternas sjaskiga verksamhet, om man nu skall tro honom vad gäller sjaskigheten. Fast en genreförfattare, vilket han ju är, lär aldrig få priset, även om hans stilkonst och intrigflätning är överlägsna många i den förment ”finare” litteraturen.

Det må vara hur som helst med den saken. Raskt och utmärkt översatt föreligger nu hans senaste roman på svenska, En eftersökt man. Men det är en sak som irriterar mig. Vi har i svenskan inte för vana att till övermått kursivera, och Le Carré är extrem på det området, när han vill lägga ­eftertryck hos den som talar. Här kunde man kanske rensa en smula.

Nåväl, de trogna entusiasterna lär inte heller denna gång bli ­besvikna utan känner igen sig i detta dystra ”Le Carré-land” där sanningen och hedern ständigt får kapitulera inför en verklig ­eller förment statsnytta, oavsett om den gynnar medborgarna eller inte. Tja, vad är sanning?

Den här gången förs vi till det Tyskland där allting började för Le Carré, närmare bestämt till Hamburg, ”världens rikaste stad”, minsann. Den tjetjeniske flyktingen och muslimen Issa tar sig via kringelikrokvägar och fängelser till den berömda hamnstaden och får något märkligt en fristad hos en turkisk kvinna och hennes boxande son. De är inte tyska medborgare. Snart visar de sig att Issa har en förmögenhet vilande hos privatbankiren och skotten Tommy Brue, en förmögenhet baserad på svarta pengar från fadern och från plundringen av det forna Sovjetunionens statskassa, där Brues bank varit behjälplig att dölja stöldgodset. Som så många gånger förr slås jag av, om det må ursäktas mig, att detta Sovjetunionen, när jag åtminstone läser om den i skönlitteraturen, framstår som rätt anständigt i jämförelse med de moderna oligarkernas stat.

Fast det är mycket som inte stämmer. Issa har en advokat vid sin sida, Annabel, en naiv ung idealist som hjälper statslösa. Mellan henne och den till synes troende muslimen Issa och bankiren uppstår en märklig relation, där det handlar om vart pengarna skall gå och interpersonella relationer, så att säga. Pengar till muslimsk välgörenhet, eller till terrorism? Vem är Issa egentligen? Och hur får man rätt att stanna?

Att det gäller terrorism tror de samverkande västliga underrättelsetjänsterna, tyskar, britter och amerikaner, och självfallet är det enligt Le Carrés doktriner på senare år cowbojsarna som bestämmer, fattas bara annat. Snart knyts snaror och spinns nät kring de inblandade, inte minst kring den som enligt Issa ska disponera pengarna, den gode och väl­görenhetsinriktade muslimske ikonen (om det nu finns ikoner i islam) Abdullah. För de förenade säkerhetstjänsterna är alla mus­limer uppenbarligen terrorister och här gäller det att gripa in in­nan det är för sent.

Men så finns här den hos Le Carré allestädes närvarande spionen, här vid namn Günther Bachmann, verksam vid en av författningsskyddets många avdelningar, en av dessa den hemliga världens luttrade cyniker som vi så väl känner igen, han som tycker att all högteknologi gått i spinn och att man ska förlita sig på gamla tiders ”hederliga” agenter och spioner och kontakter.

Mer ska inte avslöjas, förstås. Det är infernaliskt spännande, som alltid hos John Le Carré, men jag har en känsla av att han börjar upprepa konspirationsteorierna en och annan gång för mycket. Det blir ofta samma USA-spår på nytt. Särskilt efter en 11 september. Och så vidare.