Är det någonsin moraliskt försvarbart att ta livet av en människa? Kan mord någonsin definieras som en god handling? När jag börjar läsa Maria Adolfssons debut …alla för en förväntar jag mig inte att ställas inför den sortens frågor. Det här är nämligen en i grunden rätt lättviktig roman om fyra unga kvinnors vänskap, förhållanden och vardagsliv. Lite som en svensk och något präktigare romanversion av ”Sex and the City”, fast med mörkare klangbotten och med ett lagom kryddmått spänning i mixen.

Astrid, Mira och Robin är de tre ”musketöserna”. De har hållit ihop sedan gymnasietiden och delar det mesta i livet, inklusive lägenhet. Så småningom får trion också sin D’Artagnan i form av Astrids lillasyster Kajsa. Ingen av dem har någon större tur i kärlek, men värst är det för Kajsa som råkar falla för ett regelrätt odjur till man. Hennes enda chans att överleva blir till slut att gå under jorden och inte ens låta systern och vännerna veta var hon finns. Men de vägrar att glömma henne. Fyra år efter hennes försvinnande bestämmer de sig för att ta lagen i egna händer. Vad gör man väl inte för en vän?

Maria Adolfson skriver flyhänt och lättsamt, och för den som söker lite lagom underhållande spänning och en stunds kravlös förströelse kan den här romanen var ett hyfsat alternativ. Berättandet växlar mellan nutid och dåtid, och de tillbakablickande scenerna lägger långsamt pusselbit efter pusselbit på plats. Det fungerar utmärkt, men när historien ska sys ihop på slutet välter hela bygget över i det melodramatiska och tillrättalagda. Personporträtten är heller inte överdrivet nyanserade. Skurken är ondsint in i minsta molekyl, medan de tre väninnorna är rakt igenom goda – även om de tvingas ta till både lögner och dödligt våld för att uppnå sitt mål. Att den misshandlande skurkens slemmiga kumpan förmodligen kommer att straffas för deras brott tycks inte bekymra dem nämnvärt – han är ju hur som helst skyldig till en massa annat skumt. Och hämnden är ljuv, som bekant.

Jag skulle förmodligen ha glömt den här romanen i samma stund som jag slog igen pärmarna om det inte vore för de där frågorna om moraliskt rättfärdiga mord. De vill inte riktigt släppa taget om mig – och de svar Maria Adolfsson tillhandahåller får mig faktiskt att rysa.