Claudio Magris är på kvittrande morgonhumör när han anländer till ett kalt intervjurum på mässan. Avslappnat klädd i kritstrecksrandig kostym och ljusblå skjorta ställer han sig snällt framför fotografen Dan Hanssons kamera och berättar att han var i Göteborg redan 1955.

Han var på en resa via skolan. Eleverna fick var och en välja det land de ville åka. 16-årige Claudio Magris föll för Sverige.

–Jag åkte till Marstrand, varför vet jag inte. Och där skrev jag en förskräcklig dikt om hav och vågor! avslöjar han och bubbelskrattar.

Berättarviljan fortsätter när han har satt sig i en av de svart-röda fåtöljerna i rummet. Han ger forsande föreläsningar om närapå varje aspekt i sin nya roman.

En sammanfattning av I blindo: En senil man berättar om sitt liv för sin läkare och tror sig vara, minst, två personer: den danske äventyraren Jørgen Jørgensen, som ett kort tag var diktator på Island, och den fiktive Salvatore Cippico, italiensk kommunist som hamnar i Goli Otok – Titos motsvarighet till Gulag. Den förste levde på 1700- och 1800-talet, den andre på 1900-talet.

Claudio Magris påbörjade romanen redan för 18 år sedan.

–Fast jag har ju skrivit andra böcker under tiden. Och det har hänt mig en massa, både positivt och negativt som har påverkat, säger han syftar nog bland annat på att hans fru Marisa gick bort 1996.

Hans främsta drivkraft var att berätta om Goli Otok, som han även har snuddat vid i tidigare böcker. Men han visste inte hur. Först när han stötte på Jørgen Jørgensens självbiografi The convict king lossnade det.

Romanens struktur vilar på myten om Jason som åker över haven för att hämta hem det gyllene skinnet. Och titeln anspelar på den enögde, brittiske Lord Nelson.

–I slaget vid Köpenhamn 1801 bombade han staden i flera timmar efter att danskarna hade hissat vit flagg. När någon frågade varför han hade fortsatt lär han ha svarat: ”Jag kunde inte se flaggan för jag satte kikaren på mitt blinda öga.”

–Det visar hur folk inte vill se våldet. Det är också möjligt att gå i blindo, att älska i blindo..., säger Claudio Magris och gestikulerar italienskt vidare för att visa hur mycket man kan göra i blindo.

Svårt att förstå hur Magris får ihop alla komponenter? SvD:s Mats Gellerfelt konstaterade i sin recension att boken ”närmast excellerar i jagupplösningens problematik, på ett sätt som inte alltid är helt lättillgängligt”. Man kan också slå fast: Den splittrade formen och de otaliga referenserna till mytologin och Europas historia kräver mycket av läsaren.

Claudio Magris började med en linjär berättelse, men det matchade inte innehållet.

–Det är inte möjligt att skriva en sådan här tragedi på ett ”ordinärt” sätt. Det är en kaotisk historia om förstörda liv. Då måste också formen vara ängslig och fragmentarisk.

På frågan om han är rädd för att vara för komplicerad lutar han sig fram och säger att I blindo nog är en roma n man antingen älskar eller avfärdar.

–En författare skriver vad han måste. Varje berättelse är ett risktagande. Jag ville absolut inte vara svår. Men det skulle vara falskt att försöka vara enkel. Den här romanen gick inte att berätta på något annat sätt.

Han fortsätter:

–Det är en bok full av förtvivlan. Men också av motstånd. Även om de politiska utopier Salvatore berättar om är tragedier finns det en känsla av att världen måste bli bättre.

Det har hänt en del sedan Claudio Magris Marstrandsdikt för över 50 år sedan. Hans första bok, en studie om österrikisk litteratur, utkom 1963. Den var så imponerande att folk när den 24-årige akademikern anlände till Wien ska ha kommenterat vilken fantastisk bok hans far hade skrivit.

Det stora genombrottet skedde med Donau 1986. I den guidar Claudio Magris genom Europa från Donaus mynning till utloppet i Svarta havet. Han minns ögonblicket när han fick uppslaget till den.

–Alla böcker har två ursprung: Först och främst ett intresse för något; en historisk händelse, en person... Men det kan förbli latent om man inte stöter på något som förlöser idén.

Tillfället för Donau kom när han och Marisa var i dåvarande Slovakien en ”otroligt vacker septemberdag” 1982.

–Vi var nära gränsen mellan öst och väst och såg Donau glittra i solen. Då sa Marisa, som ofta fick de första idéerna till mina böcker: ”Tänk om man skulle gå ända till Svarta havet”. Efter det började en fyra år lång resa.

Donau är nog huvudskälet till att Claudio Magris ofta betraktas som Europas språkrör. Men hans Europa ligger framför allt i Trieste, i nordöstra Italien. Det är också där I blindos Salvatore sitter. Att den nya romanen, precis som tidigare böcker, utgår från hans födelsestad ser Claudio Magris som självklart.

–Om en författare från Göteborg ska skriva en kärlekshistoria låter han den nog utspela sig i Göteborg och inte i Hong Kong. Inte för att han tycker Göteborg är bättre, utan för att den staden är hans värld, hans material, hans kuliss. Så som Trieste är för mig, säger han och reser sig.

På vägen till den sal där han ska delta i ett seminarium berättar han att en ny roman gnager i huvudet.

–Men den får inte ta 18 år. Så lång tid har jag inte framför mig!

När vi har nått den långa kön kommenterar jag att han ofta nämns i Nobelprissammanhang.

–För Fredspriset menar du! På grund av mitt lugna temperament och hur jag är mot min familj!

Nja, litteraturpriset.

–Äsch, det är så många som nämns, säger han innan vi skiljs åt och han med outsinlig entusiasm fortsätter prata om sin roman.