Jag har en väninna som på fullt allvar hävdar att man bör kvalitetsbedöma svensk film mer generöst än utländsk. Att till exempel Richard Hoberts filmer förtjänar en mer välvillig och mindre kritisk inställning, enbart på grund av att han är svensk. Det är en märklig ståndpunkt, men den är nog inte helt ovanlig. Jag tror dessvärre att samma sorts tänkande påverkar både utgivningen och mottagandet av svensk kriminallitteratur. Att jag tar upp den här diskussionen just kring Åsa Nilsonnes nya roman Bakom ljuset betyder inte att den är sämre än mycket annat i dagens utgivning, den ligger snarare någonstans i mittfåran. Men den är ett utmärkt exempel på att det går att göra sig ett namn som kriminalförfattare utan att skriva speciellt bra romaner.
”Bakom ljuset” är den fjärde boken om Monika Pedersen, mordutredare vid Stockholmspolisen. Den tredje, ”Kyskhetsbältet” från 2000, vann Polonipriset för det årets bästa kvinnliga deckare. Förra året kom ”Smärtbäraren”, där Nilsonne tillfälligtvis lämnade sin hjältinna för en annan typ av berättelse.
Men nu är det alltså dags för ett nytt äventyr för Monika Pedersen, den här gången med mer privata förtecken. Senast vi träffade henne var hon utarbetad och less, och i den här romanen är hon sjukskriven efter en skada och funderar på om hon alls ska återvända till polisen. Av en slump (det är mycket som händer av en slump i den här romanen) får hon reda på att hennes mor kanske blev mördad, och hon börjar fritidsnysta i fallet. Hon konfronterar slemma freudianer, giriga advokater och skumma biståndsorganisationer, och hennes grävande tar henne från flotta kontor i Stockholm till landsbygden i Etiopien. Forskandet leder henne också bakåt i den egna historien, till modern och mormodern – och kanske till en sorts försoning med det förflutna.
Det är svårt att bli lika engagerad i fallet som Monika Pedersen blir – trots att det delvis rör sig om något så upprörande som fusk i fadderbarnsbranschen. Det beror nog mer på prosan än på själva berättelsen, den är pratig och blöt och flyter runt utan riktig styrsel och struktur. Språket, som på ytan ser ut att vara lättläst, är så löst i kanten att man lätt tappar koncentrationen och börjar tänka på annat.
Åsa Nilsonne är psykoterapeut till vardags, och här vill hon bland annat sätta ljuset på förhållandet mellan föräldrar och vuxna barn, på hur gamla mönster och minnen kan binda och förvränga relationerna. Men hon gör det förvånansvärt ytligt. Gestalterna tenderar att bli typfall som tvingas in i problembilden, snarare än trovärdiga människor av kött och blod.
Möjligtvis med undantag för hjältinnan – men så har ju Nilsonne haft en rad böcker på sig att utveckla henne. Hon påminner faktiskt lite om Kitty Drew, bara lite äldre och mer desillusionerad. Monika leker käckt både journalist och socialantropolog för att komma de misstänkta in på livet. Pusselbitarna praktiskt taget ramlar i knät på henne och människor hon aldrig mött förut öppnar sig för henne som i den värsta såpa – och alltid bidrar de med någon liten detalj hon kan dra nytta av.
Men när lösandet går så här smidigt flyter läsandet desto trögare.
