Den som till exempel med bil nalkas den lilla tjeckiska staden Nymburk lär nog inte lägga märke till något särskilt. Vid infarten: de sedvanliga bensinstationerna, bilverkstäderna, lågprisvaruhusen. Kommer man västerifrån, från Prag, är det enda fasta riktmärket det lokala bryggeriet med sina höga murar och skorstensstockar.
Sin oansenlighet till trots är staden Nymburk en av de mer omskrivna i den tjeckiska litteraturen - för att nu inte tala om ovannämnda bryggeri. Här arbetade nämligen Francin Hrabal som förvaltare ända fram till dess att bryggeriet förstatligades efter kommunistkuppen 1948. Och i denna mustiga miljö växte också hans son författaren Bohumil Hrabal upp, mest känd för romanen ”Låt tågen gå!” som gjordes till en Oscarsvinnande film av Jiri Menzel 1965. Efter en ganska sen debut i början av 60-talet växte Hrabals ryktbarhet snabbt och efter några år sågs han allmänt som Tjeckoslovakiens främste samtida prosaförfattare. Genom samarbetet med Menzel kom han också att bli en av symbolerna för den konstnärliga frihetsvågen under Pragvåren 1963-68.

Staden Nymburk, med sitt barocktorg och sina medeltida stadsmurar, sina flodbankar och pråmkanaler, skänkte Hrabal en senkommen hyllning i en liten roman som alltjämt anses som en av hans bästa - ”Den lilla staden där tiden stannat” (1973). Efter 1968 hade dock Hrabal börjat få problem med myndigheterna som krävde eftergifter av honom för att inte belägga honom med publiceringsförbud. Hrabal gjorde offentlig avbön och gick med på att skriva om några av sina manuskript. Till den korta romanen ”När seklet var kort” (1970) - som inleder hans så kallade Nymburktrilogi - fogade han mot slutet av 70-talet två volymer med material bland annat från den då ännu outgivna ”Den lilla staden där tiden stannat”. En del textavsnitt hade han skrivit om, annat var nyskrivet. De två volymerna fick på tjeckiska titlarna ”Krasosmutnení” (”Den ljuva sorgen”) och ”Harlekynovy milióny”. Det är den sista av dessa, Harlekins millioner, som nu föreligger på svenska i en fin och följsam översättning av Mats Larsson.

Som författare föredrog Hrabal att inta viss distans till sitt stoff. Hans självbiografiska romaner berättas därför nästan alla av en ställföreträdande berättare.
I Nymburktrilogin lånar Hrabal sin röst till sin egen mor, bryggeriförvaltarens vackra hustru, fru Maryska. Tidigare har hon väckt avundsjuka i Nymburk med sina eleganta kläder och sina talrika besök hos modister och handskmakare i Prag.

I denna den sista volymen i trilogin har dock tiden hunnit ikapp den före detta förvaltarfrun. Hon har nu flyttat med maken Francin till ett tvåbäddsrum i greve Sporks gamla barockslott som kommunisterna gjort om till ålderdomshem. Till tonerna av den gamla slagdängan ”Harlekins millioner” - som spelas upp från små radioapparater upphängda överallt på hela slottsområdet - fördriver pensionärerna tiden med att sticka barnkläder eller spela mariage. Om de inte sitter i den gamla slottsmatsalen, vars tak ännu täcks av ekivoka målningar av satyrer och lättklädda nymfer, och slaskar i sig soppa eller doppar kött och brödknödel i unkna såser.
Men den före detta förvaltarfrun vägrar slå sig till ro med kortspel och skvaller. Tillsammans med de tre så kallade ”vittnesbärarna”, tre pensionärer som tycks besitta en närmast encyklopedisk kunskap om livet i Nymburk som det levdes förr, stryker hon drömmande omkring i slottsflyglarna och bland sandstensskulpturerna i parken. I hennes och vittnesbärarnas monologer, som oavbrutet överlappar varandra, glider Nymburks och bryggerifamiljens historia samman med gamla legender och myter. Till de sistnämnda hör till exempel historien om hur en utomäktenskaplig dotter till den brittiska drottningen Anne Boleyn vattenvägen tog sig fram till den lilla staden vid Elbe och där överlämnades till en enkel fiskarfamilj iklädd en silverbroderad huva och ett täcke med gulbroderier.

Precis som hos de stora latinamerikanska berättarna Carlos Fuentes eller Gabriel García Márquez färgar myten av sig på de enklaste vardagliga göromål. Och tvärtom: förvandlas det simplaste vardagsslit till storskaliga episka äventyr. För de episka inslagen i boken svarar i regel Francins bror Pepin, skomakaren som en dag kom resande för att ta tjänst som mältare på bryggeriet. Nu ligger han som ett vårdpaket i en säng på ålderdomshemmets andra våning; men i fornstora dagar var det knappast någon bedrift som fann honom vara för klen, åtminstone inte om han samtidigt kunde imponera på stadens kvinnor.
En händelse som Maryska ständigt återkommer till är den om hur arbetarna efter kriget övertar driften av bryggeriet. Händelsen är betydligt mer nedtonad i denna bok i förhållande till i ”Den lilla staden där tiden stannat”, men känslan av sorg och förstämning är inte att ta miste på. Maryska minns hur hon lastar make och husdjur på en vagn, där deras bohag redan står surrat, och sedan lämnar förvaltarbostaden medan en skock skränande grannar och tidigare anställda står bredvid och överöser dem med invektiv.

Möjligen kan man som läsare stöta sig på ett lätt mekaniskt drag i överklivningarna mellan interiörerna från åldersdomshemmet, Maryskas minnen av maken och farbror Pepin och de tre ”vittnesbärarnas” historier från Nymburk från förr. Det märks att detta är en bok som klippts samman av flera olika manuskript, en metod som Hrabal i och för sig ofta använde sig av.
Ändå blandas i samtliga av Hrabals sena romaner upptågsmakeriet med en omisskännlig ton av vemod och bitterljuv sorg, och ”Harlekins millioner” är i det avseendet inget undantag. Det är en bok som det är lätt att tycka om. Kanske beror det på att miljön och dess invånare - pensionärerna på rygg i sina sjuksängar med blickarna fästa vid de livsglada nymferna och satyrerna i taket - är skildrade med en sådan medkännande värme. Eller som Maryska träffande formulerar det i en av sina monologer: ”Vad är livet? Allt det som har varit, allt det som en gammal människa minns och berättar, som är otillständigt och för alltid för sent.”