Är det i dessa tider av gränslös fördragsamhet med det skamliga, och i ett kulturklimat som tenderar att omvandla vilket skit som helst till guld, över huvud taget möjligt att ägna sig åt äreräddningar? Går det längre att uppröra sin omgivning med förbjudna läsfrukter och andra ”guilty pleasures”? Har vi inte nått den punkt där det snarare är Kallimachos än Kalle Anka, Timon av Athen snarare än Tintin, som är i behov av upprättelse? Utmanar man inte offentlighetens tolerans för det avvikande i högre grad genom att stolt tillkännage att man läser Racine på originalspråk än att man ogenerat bejakar konsumtionen av pornografi, hopplöst pretentiös symfonirock från 70-talet, undermåliga amerikanska sitcoms eller hötorgskonst? Laissez faire! Everything goes!

Men visst finns det ännu anledning att principfast försvara ett och annat mot spridda angrepp. En inom litteraturvetenskapen och den gängse kritiken länge försmådd genre, science fiction, behöver vid det här laget kanske inte längre äreräddas, men i något högre grad uppmärksammas för sina ofta fantasifulla och hänförande motiv. Ett bra exempel på detta är Doris Lessings ”Canopus i Argo”, en ”social science fiction” i fem delar, och med framsynta titlar som ”Giftermålen mellan zonerna tre, fyra och fem” och ”De känslosamma agenterna i imperiet Volyen”.

Visst kan det väl ligga något i att läsningen stundtals kan vara ”lite påfrestande”, som Horace Engdahl uttryckt det, men det kompositionsmässigt tungrodda och stilistiskt kanske något mindre briljanta måste vägas mot de inslag av originalitet och uppfinningsrikedom som Lessing själv i förordet till svitens första del, ”Shikasta”, tillskriver genren som sådan: rymdberättelserna har ”utforskat världens heliga skrifter på samma djärva sätt som de driver vetenskapliga och sociala möjligheter till deras logiska slutsatser så att vi kan granska dem”.

Visdomsord eller flum? Strunt samma! Spännande läsning är det hur som helst, även om man med förlov sagt är rätt trött i ögon och hjärna efter 1500 sidor social rymdprosa. Men inte nödvändigtvis så värst mycket tröttare än efter tusen sidor ”Krig och fred” eller 4000 sidor ”Samhällets olycksbarn”.