I det litterära manifest som Jerker Virdborg och sex andra författare formulerade i DN i augusti hette det bland annat att det renodlade berättandet med konstnärliga anspråk var satt på undantag i Sverige. Manifestet avslutades med orden ”Vi vill göra 2010-talet till ett berättandets decennium”. Den här recensionen är inte tänkt som ytterligare ett inlägg i den debatt som följde på publiceringen, men det är svårt att inte ha manifestet i bakhuvudet när Jerker Virdborg nu tjuvstartar projektet med romanen ”Kall feber”, som utkommer idag. Är den ett exempel på det där renodlade berättandet med konstnärliga anspråk och ett första steg mot återupprättandet av berättandet som en kraft att räkna med? Det är kort sagt upp till bevis.
Att huvudpersonen i den nya romanen heter Karin är ingen slump, inte heller ordet ”kall” i titeln. Jerker Virdborg har varit tydlig med att han har låtit sig inspireras av Karin Boyes ”Kallocain”. Den blankt skinande forskarstad som hans roman utspelar sig i företer också en rad uppenbara likheter med Boyes klaustrofobiska övervakningssamhälle.
Men om kontrollapparaten hos Boye i grunden är politisk och polisiär till sin natur, har den hos Virdborg fått ett mer vetenskapligt och kommersiellt ansikte. Här är det konkurrens och vinstintresse som är bärare av det onda. Och här presenterar sig ondskan alltid med ett vänligt leende på läpparna och med ett löfte om mer pengar och större anseende i bakfickan. Blodforskaren Karin Ryd har fått en tjänst i den väldiga forskarstaden. Den utgör ett helt eget samhälle, komplett med laboratorier, lägenheter, shoppinggallerior och rekreationsanläggningar. Här finns allt man kan önska sig och ingen behöver någonsin lämna området. Hit inbjuds bara de främsta bland forskare, och Karin är stolt över att vara en av de utvalda.
Men hon har inte varit där länge förrän missnöjet växer och frågorna börjar hopa sig. Varför får hon lägre anslag till sin forskning än sin närmaste konkurrent? Varför är hennes lägenhet så liten jämfört med de andra forskarnas? Så börjar en mystisk sjukdom sprida sig i anläggningen, en åkomma vars enda symptom är en onaturligt låg kroppstemperatur.
Uppslaget är lysande och Virdborg förvaltar det väl – till en början. Han skriver skickligt fram den stämning av kontroll och outtalat hot som pulserar strax under den högblanka ytan och genomsyrar komplexets oändliga korridorer och vackert reflekterande glasfasader. Men någonstans på vägen tappar han greppet om sin skapelse – och om själva berättandet.
Problemen uppstår efter hand som Karin börjar förlora fotfästet i den atmosfär av paranoia och karriärism som sakta men säkert äter sig in i hennes själ. I takt med att dramatiken stegras går även språket upp i varv, blir allt hetsigare, allt mer upplöst, allt mer okontrollerat. Tankar, intryck och skeenden blandas och vävs samman och väller fram i långa andlösa meningar.
Virdborg har använt samma teknik tidigare, men då aningen mer tyglat och med ett mer lyckat resultat. Den här gången blir effekten snarast som när en känslosam filmscen dränks i sentimental musik för att vi riktigt ska känna hur gripande det som utspelas på bioduken är.
Mot slutet tar det vilt skenande språket fullständigt över och inget utrymme lämnas kvar för läsarens egna reaktioner – något som Virdborg med sin omtalade isbergsteknik annars alltid brukar vara så bra på att tillhandahålla. Att det är skickligt gjort rent hantverksmässigt hjälper inte.
Men även om det brister här och var i utförandet är romanens idéinnehåll ändå tillräckligt intressant för att göra den väl värd att läsa. Karins väg från självständig forskare till samarbetsvillig kugge i maskineriet, från angiveri till insikt och uppror, rymmer en rad tänkvärda frågor om individens moral och ansvar i ett orättfärdigt system. Att förtrycksapparaten i det här fallet är ogripbar och till stora delar osynlig gör frågorna bara än mer brännande.
Och romanens kalla feber, vad står den egentligen för? Kanske inget annat än människans inneboende benägenhet att inför löftet om framgång och personlig vinning beredvilligt blunda för missförhållanden, oegentligheter och förtryck.
