Här serveras ett knippe sköna skräckisar. Miljöerna är arketypiskt gotiska, en sorts odefinierat, brittiskt landskap, möjligen samtida, men utan klara tidsmarkörer. Edgar är hemma från privatskolan över lovet. Föräldrarna tycks ha svårt att knyta an till sin son, i stället besöker han onkel Montague, som bor i en avsides gammal herrgård. Ensam, så när som på en tjänare som förvisso brygger te och gör sandwichar, men i övrigt förblir osedd.

Onkel Montague berättar historier, för att fördriva tiden, för att han inte har något bättre för sig, för att – ja, vad? Sakta kryper en oroande känsla över Edgar, finns det mer bakom onkelns berättelser än bara harmlöst tidsfördriv?

Visst finns det det! Det är inte skräckberättelsens uppdrag att vara subtil. Spänning och skrämmande effekter byggs enligt ett mönster, det slutgiltiga avslöjandet, skruvens sista vridning, är sällan någon överraskning. Landskap och byggnader får en känslomässig laddning, det yttre speglar det inre, själslivet projiceras till hotfulla buskage, inträngande dimma, knarrande golv.

Historierna som onkel Montague berättar är av skiftande kvalitet. Somliga mer skrämmande än andra. Här finns hotfulla dockskåp, förrädiska speglar, förhäxade artefakter. Ramberättelsen blir i tilltagande grad klaustrofobisk, svävar måhända också Edgar i fara?

Det är snyggt utfört. Chris Priestley balanserar väl mot genrens formler – igenkännbart, men bara stundtals förutsägbart. Litterära referenser och små hattlyftningar poppar här och var upp. Illustrationerna underbygger skickligt skräckens intrång. Det är tillbörligt läskigt, inte utan uppfriskande ironi och humor. Och om man önskar, kan man även lära sig något om hur en bra berättelse byggs upp. Inte bara en spökhistoria.