Den börjar intressant, Anders Björkelids debutbok Ondvinter. Även om undertiteln Berättelsen om Blodet, väcker varningsklockor.
Upptakten är genretypisk, med tydliga blinkningar åt författare som svulstige Robert Jordan eller nyligen bortgångne David Eddings. Tvillingarna Sunia och Wulf lever tillsammans med sin pappa på en avlägsen gård uppe i bergen. Pappan är en strävsam och samvetsgrann lantarbetare, men någon riktig bonde är han inte. Nej, bättre då på att jaga. Det är till honom invånarna i den närbelägna byn kommer, mössa i hand, om någon vild slagbjörn måste fällas. Och inte ser han ut som andra heller, pappan. Byborna verkar besvärade, lite rädda och osäkra i hans närvaro.
Allt är inte som det tycks, med andra ord. Och snart tornar orosmolnen upp sig. Det viskas om den mytomspunna ondvintern. En främling kommer på besök, pratar ett främmande språk. Underliga, varglika monster stryker runt gård och knut. Och när sen pappan blir dödligt sårad under en mystisk jakt, rullar äventyret igång på allvar. Svartklädda män med magiska krafter anfaller i natten.
Syskonen blir indragna i intriger med rötter långt tillbaka i tiden, intriger vars upprinnelse hänger samman med det gamla Imperiet, med mordet på Kejsaren och med den – visar det sig – månghundraårige pappans roll i kampen mot Kylan.
Inledningsvis lyckas Björkelid upprätthålla en magiskt svindlande känsla, mycket tack vare en ovanlig berättarposition. Berättandet sker här i första person plural, utifrån ett vi som i mjuka, behagfulla övergångar pendlar mellan de två tvillingarna. Det är ett modigt, men också svårt grepp. Och man kan förstå att Björkelid överger det efter ett sjuttiotal sidor. Men genom att låta Sunia bli ensam berättare går en stor del av berättelsens spänning förlorad. Tonen blir övervägande stel och analytisk. Man blir inte längre överraskad.
Sunia och Wulf räddar sig undan det nattliga anfallet, till undsättning kommer Bergsfrun och de Aragon-lika hirdjägarna. Det visar sig att tvillingarna, liksom dessa, tillhör Blodet, en sorts övermänsklig människoart, kalkerad på just Tolkiens dunedain. Nu förstår Sunia och Wulf att pappan i hemlighet har förberett dem för att fortsätta kampen mot Kylan.
Björkelids bok är full av händelser och karaktärer vi sett förr. Inget ont i det, mycket i fantasy handlar om återvinning. Men förutom den inledande berättarpositionen, lyckas inte Björkelid säga något spännande, varken med eller om klichéer. Det är allt för ofta distanserat, livlöst. Såväl berättare som läsare hamnar utanför äventyret. Tyvärr.
