Huvudpersonen i Peter Sandströms (född 1963) första roman, Manuskript för pornografiska filmer, heter Peter Sandström och är kring de fyrtio. Han reser norrut från Åbo i sydväst till Österbotten för att ta hand om sin elöverkänsliga, sjukliga syster, och för att skriva pornografiska manuskript. Inte minst reser han för att ta reda på varför han blivit som han blivit, en hustru- och barnmisshandlare.
Vi lär känna romanens huvudperson retrospektivt, i hans egna tillbakablickar, först som far till en liten dotter; en far som trendkänsligt skriver en pappabok, men som bakom kulisserna tappar kontrollen. Sedan som son till en far, som i stället för att tala ut inför den sista operationen berättar om hur han som barn såg en zeppelinare. Sedan reser vi ännu längre tillbaka, till barndomen, och får bland annat ta del av huvudpersonens halverotiska idealisering av storasystern och hennes pojkvän Jerry Julin, med vit
Volvo Amazon och smuts under naglarna.
Tematiken och motivkretsarna är bekanta från Sandströms två tidigare böcker, novellsamlingarna ”Plebejerna” (1998) och ”Syster Måne” (2001). Sandström sällar sig till de finlandssvenska mansförfattare för vilka manligheten är ett tema och ett problem. Manlighet är något huvudpersonen ständigt är medveten om. Också när han möter mammorna i lekparken: ”Jag kände mig inte manlig, inte på något vis. Det var nånting i klädseln som inte höll, det var nånting med minerna och håret”.
Sandströms hustru- och barnmisshandel lyfts egentligen inte fram på bordet, men genomsyrar boken som en mörk underström, som en symbol för huvudpersonens desperation. Den har inga direkta utlösande faktorer, förutom antydda alkoholproblem, och kanske ett ”outrett modersberoende” som hans terapeut konstaterar. I vilket fall som helst är den ett uttryck för hans inre tomhet och emotionella handikapp: ”Jag har alltid varit nåns. Varit nåns barn, syskon, kamrat, älskare, man. Nåns förälder. Nåns
pappa. Jag tror att jag har varit dålig i samtliga roller. Jag har försökt fylla funktioner, det har jag varit bra på. Men det finns ingen känsla bakom”.
Slående är också hur den enda person som erotiseras, som beskrivs begärsfyllt, är systern. På systerns pojkvänner är Sandström också innerligt svartsjuk. De kvinnor han är tillsammans med beskrivs däremot aldrig i sexuella termer. Dessutom har de inte namn utan artbeteckningar: Zebra, Ekorre, Kråka, Häst, Giraff. Nästan som vore de overkliga, en sorts statister, medan den egna familjen, föräldrarna och systern, är de enda verkliga. Kanske för att den egna familjen har vävt det nät i vilken huvudpersonen sitter fången.
Sandström berättar skickligt, på genomskinlig normalprosa. Han har inte bråttom, ibland blir tempot så lugnt och sävligt att man som läsare kan bli smått otålig, då episoderna läggs fram utan att läsaren får grepp om hur de ska relateras till huvudpersonens predikament. Detta är å andra sidan en av bokens teser, som jag tolkar saken: att det inte finns någon direkt koppling mellan yttre skeenden och den egna identiteten. Att kopplingen inte är direkt betyder inte att den inte finns - man kunde se hela romanen som just en kopplingsprocess. Det är bara terapeuten som fattas: läsaren får därför agera terapeut. Och samtidigt luta sig tillbaka och leka patient.
