I fjol fick den svenska kriminallitteraturen bevittna en av sina märkligaste och mest hyllade debuter i mannaminne. Lovorden gällde Stieg Larssons roman ”Män som hatar kvinnor”, en tegelsten med ambitionen att blåsa nytt liv i en genre som på hemmaplan börjat präglas av överexploateringens och standardiseringens alla symptom. Larsson hade tidigare gjort sig känd som chefredaktör för tidningen Expo och var en respekterad och orädd auktoritet inom den grävande journalistiken, med kartläggningen av fascistiska och rasistiska grupperingar i samhället som specialitet.

Tre romaner hann skrivas, men ingen publiceras, innan Stieg Larsson 2004 plötsligt dog av en hjärtattack, knappt 50 år gammal. Lovorden för debuten var välförtjänta. I dagarna tillkännagavs dessutom att Larsson postumt tilldelas Skandinaviska kriminalsällskapets pris Glasnyckeln för förra årets bästa nordiska deckare.

I dag kommer den andra romanen i den så kallade
Millennium-trilogin ut. Den bär namnet Flickan som lekte med elden och har liksom föregångaren sitt självklara nav i ett av de märkligaste radarpar som deckargenren kan uppvisa för närvarande: journalisten Mikael Blomkvist och dennes minst sagt egensinniga och oftast motvilliga medhjälpare Lisbeth Salander. Hon är omyndigförklarad på, skall det visa sig, djupt orättfärdiga grunder. Hon är också sällsynt asocial. Hon är ett datageni och en hacker av guds nåde. Hon har Aspergers syndrom. Hon har misshandlats av familj och sociala myndigheter sedan barnsben. Salander är en fullständigt främmande fågel i en genre som inte precis saknar udda och excentriska gestalter. Det är en fröjd att lära känna henne.

Hur står sig då den nya romanen? Kan den leva upp till de högt ställda förväntningarna? Svaret är tveklöst ja. Allt som imponerade i debuten är intakt också i uppföljaren: den skickliga personskildringen, den vassa dialogen, samhällskritiken, humorn och den sanslöst spännande intrigen. Vad gäller det
sistnämnda tycker jag till och med att den nya är strået vassare, eftersom den helt saknar de longörer som trots allt tenderade att smyga sig in i förstlingsverket.
Handlingen kretsar denna gång kring sexhandeln mellan Östeuropa och Sverige. Blomkvist kontaktas av journalisten Dag Svensson och forskaren Mia Bergman som säger sig ha kartlagt de kriminella nätverken med stor framgång. På den långa listan över sexköpare återfinns prominenta figurer i statsapparaten och näringslivet. Blomkvist har lärt sig läxan från förra boken, då bristande källkontroll renderade vår hjälte en kortare tids fängelsevistelse. Men han inser snabbt att Dags och Mias dokumentation och bevisföring håller.

Ett samarbete med Blomkvists tidning för grävande journalistik, Millennium, inleds. Och avbryts, av skäl som inte skall avslöjas här. Blomkvist ser sig tvingad att inleda en egen, allt annat än ofarlig, undersökning av sexhandeln, som återigen gör att hans vägar korsas med Lisbeth Salanders. Gradvis skruvas intrigen allt
hårdare åt och trots romanens dryga 600 sidor är det oupphörligt spännande.
Mitt i all misär och orättvisa som successivt genomlyses i romanen märker man hur otroligt roligt Larsson måste ha haft under skrivandet. Orden dansar fram över sidorna och på sina ställen tar han också ut svängarna rejält, kanske för mycket för en del läsare. Nämnas kan till exempel att en boxare vid namn Paulo Roberto plötsligt dyker upp som en alls icke oviktig romanfigur. Eller att Lisbeth Salanders förmåga att ta sig ur kniviga situationer, för att uttrycka det milt, närmar sig övermänniskans. Eller att mängden cliffhangers och oväntade vändningar växer exponentiellt de sista hundra sidorna. Men det gör inget. Allt är utfört med en så lekfull men samtidigt disciplinerad hand att det snarast förhöjer läsandets njutning.

Om förra romanen kan sägas vara en uppdatering av den gamla pusseldeckarformeln med slutna rummet-gåtor och ett persongalleri från överklassen, sätter sig den nya romanen före att vitalisera polisromanen.
Parallellt med Blomkvists egen utredning bedrivs nämligen en polisutredning som ges stort och befogat utrymme och som leds av en viss kriminalinspektör Bublanski, även det en mycket angenäm bekantskap.
Frågan är om också den sista och avslutande delen i trilogin kommer att försöka skriva om någon av kriminalfiktionens subgenrer på samma initierade, utsökta och kärleksfulla sätt. Spänningen tätnar.