När tredje boken om advokaten Rebecka Martinsson kommer ut har huvudpersonen fått ett psykiskt sammanbrott, tillfrisknat och flyttat hem till Kiruna. I Svart stig får Anna-Maria Mella och Sven-Erik Stålnacke återigen ansvaret för ett förbryllande mordfall. En vacker kvinna hittas död. Snart är också Rebecka Martinsson inkopplad och alla tycker sig känna igen kvinnan. "Konsum? Folktandvården? Big Brother?", frågar de sig, tills det visar sig att Inna Wattrang var en höjdare inom Kallis Mining, en sfär av gruvbolag som arbetar både i Kiruna och Uganda.

Vi får följa huvudmisstänkte Mauri Kallis på hans affärsresor under vintern före mordet, och i ögonblicksbilder från början på 90-talet när samme Mauri läste på Handelshögskolan och lärde känna de karismatiska syskonen Diddi och Inna Wattrang.

Intrigen i "Svart stig" drivs av kapitalism, globalisering och moral. På så sätt tycker jag att denna bok är viktigare än de tidigare två, eftersom den kastar läsaren in i en värld som i verkligheten är enormt mäktig, till skillnad från de frikyrko- och svenskkyrkliga sammanhang där Åsa Larsson tidigare situerat sina romaner.

En av höjdpunkterna är ett samtal mellan börsklipparen Kallis och Ugandas näringsminister. Många har sagt det förut, men så länge faktum kvarstår kan det inte sägas för många gånger, här med näringsministerns ord: "Vi får inget. Ni får allt." På det sättet har den massiva utlandslanseringen av Åsa Larsson haft en mycket positiv inverkan på hennes författarskap. I den här boken ger hon en kritisk och uppgivet realistisk bild av vilka krafter som råder i människornas marknadsliberala värld.

Berättelsen har blivit större. Åsa Larsson vill mer och skriver allt bättre. Parallellt med berättelsen om de välkända personernas jakt på en mördare (och Rebecka Martinssons och Sven-Erik Stålnackes längtan efter kärlek) får vi lära känna de två syskonen, Diddi och Inna Wattrang, som under studietiden blir bekanta med underbarnet Mauri Kallis.

Sårigheter antyds. Droger och dyra vanor är vardag, (de incestuösa syskonen är så lika tvillingarna i Donna Tartts "Den hemliga historien" att det blir lite pinsamt). Inna är den emotionella värmekällan för både Mauri och Diddi. De älskar henne och åtrår henne och hon är den som har kontroll på allt inom bolaget. Hon är en mäktig kvinna.

Man kan tycka att deckarvärlden skulle klara sig utan ännu ett blont och vackert mordoffer, men faktum är att Inna sticker ut. Hon är en del av strukturen, en spindel i nätet, smart och beräknande. Just därför är själva upplösningen så påklistrad, när denna börshajshona plötsligt skildras som den "mjuka" kvinnan, full av omsorg, samvete och humanistisk moral.

Deckargenren framkallar av utrymmesekonomiska skäl en stil som rapporterar upplevelser och tankar, snarare än att gestalta olika tillstånd med hjälp av handlingar och subtil metaforik. Ändå är det numera inte ovanligt att deckarförfattare lånar stilgrepp från den mer poetiska prosan. Hos Åsa Larsson kommer det framför allt fram i den brutna meningsbyggnaden som dyker upp när någon känner något starkt. Men ett sådant stilbrott är bara irriterande i sammanhanget. Det som är vackert med den brutna meningsbyggnaden i konstprosa är just dess förmåga att antyda, att inte säga allt. Hos Åsa Larsson får läsaren veta allt. Den inlånade stilistiken är bara ett skönhetsmedel och inte bärare av någon poetisk eller filosofisk öppenhet mot läsaren.

Kan något vara ytligt och ändå viktigt? Jo, om det är en spänningsroman. Deckare trycks i massupplagor. Då är jag glad att det är just den här boken, med dess många röster och perspektiv och dess globaliseringstematik, som världens läsare nu kommer att sluka.