Det är ett suveränt svar som jag kan bygga min artikel om Lars H Gustafssons senaste bok En läkares samvete på. I den skriver han faktiskt att ungdomar han pratar med associerar ordet samvete till ”dåligt samvete”.

Gustafsson – en av Sveriges mer stridbara barnläkare, som bland annat engagerat sig för de apatiska flyktingbarnen – skildrar samvetets historik i allmänhet och läkarens samvete och etik i synnerhet och jag tycker att författaren kommer fram till saker som ligger mycket nära min sons spontana, lite mer utvecklade svar. Gustafsson utforskar det fascinerande sambandet mellan tänkande, integritet, civilkurage och samvete, storheter som inte minst människor med makt över andra – såsom just läkare – bör reflektera över. Enligt Erich Fromm, den judiskeutvecklingspsykologen som författaren återkommer till, har människan i äldre tider utvecklat sitt samvete i relation till auktoriteter såsom kyrkan och kungahuset. I en strikt samhällshierarki var det pyramidens topp som bestämde vad som var rätt eller fel. När normerna i det gamla samhället började upplösas blev människor oroliga och sökte enkla lösningar eller en annan sorts auktoriteter, som Fromm beskriver det hela i ”Flykten från friheten” (1941). En ny sorts överhet tog över definitionen av vad som var bra eller dåligt, samvetet blev ånyo auktoritetsbundet, hur ska man annars förklara uppslutningen kring totalitära ideologier i Europa under nästan samma period som den sekulariserade människan steg in på arenan?

Lars H Gustafsson associerar bland annat till Hannah Arendts bok om Eichmann, ”Den banala ondskan”. När jag själv läste boken var ondskan såsom den personifierades i Eichmann något trist och byråkratiskt, Gustafsson går rakt på pudelns kärna. Ondskan, såsom han förstår den utifrån Arendts bok, handlar mindre om det tråkigt byråkratiska hos Eichmann än om hans ”oförmåga att tänka, granska sitt liv och själv ta ställning till vad som är gott och ont”.

Enligt Gustafsson börjar en människas mognadsprocess med tänkandet. Förmågan att reflektera i det ordets rätta bemärkelse förutsätter en inre dialog, vägandet för och emot. Här har vi också själva definitionen på ett samvete värt namnet, att en människa – utan att fråga auktoriteter till råds – genom självrannsakan kan komma fram till vad som är rätt eller fel. När min son säger att samvetet är när man känner hur andra människor har det, är det möjligt att han blandar ihop orden samvete och empati, men dessa båda ord är närbesläktade, något som Gustafsson på flera ställen visar i sin bok.

Han talar till exempel om återgången till en mer auktoritär – han kallar den nyauktoritär – barnuppfostran, där de senaste decenniernas landvinningar om att inte skambelägga barn tycks ha gått upp i rök med populära tv-program som ”Supernanny”. I stället för att låta barnen utveckla ett eget samvete – en egen inre, normerande röst – i samspel med de vuxna blir de påtvingade ett samvete som inte är deras eget. Gustafsson finner det helt horribelt att skamvrån kommit tillbaka i modern barnuppfostran.

Det stora problemet med ett samvete som är beroende av auktoriteter är naturligtvis osjälvständigheten eller den inre tomheten – oförmågan att tänka – när auktoriteten inte finns till hands. Människor som uppfostrats enligt Alice Millers svarta pedagogik, som Gustafsson också nämner, blir ohjälpligt auktoritetsbundna, något som medför att de i krig blint lyder order. De utvecklar inget eget ”humanistiskt samvete”, något som skulle kunna utgöra en motvikt till det auktoritetsbundna samvetet. Till en viss del måste man i sitt liv lita till auktoriteter, men utan en fungerande inre dialog kan man inte bjuda motstånd mot dem, vilket är nödvändigt när auktoriteter löper amok som under de totalitära regimerna.

Lars H Gustafsson kommer naturligtvis in på läkarens specifika samvete. Han beskriver situationer då han som läkare känt sig tvungen att lyssna på sin egen inre röst, till sitt humanitära samvete, när omgivningen – myndigheter och regering – krävt av honom att han ska rätta in sig i ledet.
Han understryker på flera ställen i boken vikten av att just läkaren – som till exempel i samband med utlåtanden om flyktingars fysiska och psykiska status ibland känner sig tvingade att agera som myndigheternas förlängda arm – i integritetens och det personliga ställningstagandets namn vågar visa civilkurage. Att läkaren sålunda är förmögen att ta ställning för ”patienten”, för att därigenom våga ”känna hur andra människor har det”.

Erik Löfvendahl
litteratur@svd.se