De intellektuellas Bloomsbury vid tiden mellan de två världskrigen är legend. Och som alla legen­der mår den väl av oväntade sidobelysningar. En sådan får man i Richard Kennedys En pojke på Hogarth Press, en ung mans minnen från tre års arbete som lärling hos Leonard och Virginia Woolf och deras kombinerade förlag och tryckeri. 16-årige Richard hamnar där på ett klassiskt vis: eftersom det inte går bra med studierna vill hans familj att han arbetar med något praktiskt, för att den vägen hitta in i vuxen­livet. Genom kontakter får han jobb som allt-i-allo på förlaget vid Tavistock Square, Leonard är på jakt efter ”en lovande ung man” och man beslutar sig för att pröva Ri­chard.

Till historien han inte berättar hör att han bara var en i en lång rad unga män som under årens lopp utstod prövningar som paret Woolfs hjälpreda. Hermione Lee skriver i sin Virginia Woolf-biografi: ”Det var ett välkänt skämt bland deras vänner att arbete på Hogarth Press gjorde en vansinnig.” Ralph Partridge, Dadie Rylands, John Lehmann var några andra som prövades och förkastades. Särskilt den pedantiske och häftige Leonard verkar ha ­varit en plåga, men jobbet i detta Londons och Englands dåtida ­litterära nav verkar samtidigt ha gett ungdomarna både inspiration, kunskaper och kontakter för livet.

Richard Kennedy blev grafiker och barnboksillustratör och han fyller sin bok med skarpögda ögonblicksteckningar, bland annat från den muggiga källarvåning där den tunga handtryckpressen stod och där också boklagret fanns. Bilden av lyx som man kan få av Virginia Woolfs liv genom den amerikanska filmen ”Timmarna” – Virginia-avsnittet utspelas 1923 då förlaget och parets hem befann sig i Hogarth House i Richmond – motsägs effektivt av Kennedy i ord och bild: källaren luktar mögel, rappningen faller från väggarna, inte ens den lagerhylla han stolt satt upp åt sina opraktiska arbetsgivare sitter kvar utan ramlar försmädligt ner på Leonard och hans adlige gäst.

Kennedy njuter av att se Vita Sackville-West svepa in i bredbrättad hatt, iakttar unga poeter antichambrera med sina diktmanus, men låter sig på det hela taget inte imponeras alltför mycket av Bloomsburys litterära gudar och gudinnor – som ju vid den här tiden ännu inte blivit gudar och gudinnor. På en bjudning säger han impopulärt till värdinnan att han tycker Turgenjev skildrar människor så mycket bättre än Mrs Woolf. Men ”Orlando”, som publiceras under hans lärlingstid och blir en storsäljare, tycker han om. Förtjust känner han igen romanscenen på Themsens is när han själv åker skridsko en söndag i Richmond.

”En pojke på Hogarth Press” är kanske det närmaste vi kommer en dokumentärfilm om paret Woolfs liv och Bloomsbury vid mitten av 20-talet. Jonas Ellerström berättar visserligen i sitt efterord att teckningar och text kom till sent i Kennedys liv och inte, som man kunde tro, på plats när det begav sig. Men hans bilder och dagboksprosa har en enastående fräschör: de är vad Proust kallat ”en ort i tiden”.