Du är den mest framgångsrika författaren i världshistorien, har sålt över 400 miljoner böcker om den lille trollkarlen Harry Potter och är, enligt Forbes, god för sisådär en miljard pund.

Hur följer du upp en boksvit som har skapat hysteri och fanatism världen över och orsakat något så ovanligt i modern tid som ringlande köer vid midnatt utanför bokaffärer?

Med ett händelselöst vardagsdrama i pastoral kommunalvalsmiljö, förstås.

Jag minns nyhetsbilder från både New York och Tokyo när den sista Harry Potter-boken publicerades och unga människor utklädda till karaktärer från böckerna – eller snarare från filmatiseringarna av dem – genast satte sig på trottoaren utanför bokaffären mitt i natten och började läsa på sidan ett.

”The casual vacancy” – som på svenska kommer att få titeln ”Den tomma stolen” – är J K Rowlings första uttalade vuxenroman och har omgärdats av samma enorma hemlighetsmakeri som de sista Potter-böckerna. Inget fick avslöjas om handlingen i förväg och inga recensionsexemplar skickades ut i förhand.

Så det är inte så underligt att det uppstår något av ett antiklimax när Rowling visar sig ha skrivit ett mycket långt avsnitt av ”Morden i Midsomer”. Men till och med utan ett begynnande mord. I stället börjar det med en hjärnblödning på en parkeringsplats i den fiktiva lilla orten Pagford i sydvästra England.

Den döde heter Barry Fairbrother och satt i kommunalstyrelsen. Han var ung och omtyckt men lika plötsligt som oväntat blir hans styrelsestol ledig och maktkampen i den lilla staden där alla givetvis känner alla kan börja.

Låter det en smula torftigt?

Det är i sådana fall för att det är just det. Överallt smygtittar tanter med blommiga tekoppar på grannarna genom gräddvita gardiner. ”The casual vacancy” är helt enkelt oerhört konventionell, traditionell och småputtrigt superengelsk. Om än med en försiktigt politisk botten som ställer aningen övertydliga frågor om klass. Just övertydligheten är Rowlings stora dilemma i det här sammanhanget. Allt man tror ska hända händer också mycket riktigt, handlingen förs framåt så pedagogiskt att man halvvägs in i romanen inser att man egentligen kan hoppa över flera sidor för att de endast är där för att noggrant förklara vad som alldeles strax ska ske.

Det är också lite olyckligt att Rowlings bok kommer bara veckor efter Zadie Smiths ”NW” eftersom de delar ambitionen att diskutera klass och unga människor olika förutsättningar beroende på hur – som det brukar heta – omsorgsfullt de har valt sina föräldrar. Båda använder de slang och moderna popkulturella referenser för att beskriva dessa olika världar. Det är bara det att Smith gör det så mycket bättre, levande och med en närvaro som Rowling saknar.

Trots det är det ändå tilltalande att hon använder sin position för att försöka skicka ut ett sympatiskt politiskt budskap som automatiskt kommer att nå miljoner unga läsare som har växt upp med Harry Potter.

Och vill man försöka säga något annat positivt så har Rowling byggt en ganska imponerande väv av birollsinnehavare. Eftersom de är så talrika så drar hon nytta av sin pedagogiska talang här men framstår därför också – som en brittisk kritiker elakt en gång uttryckte det – som en mer skicklig organisatör än skriftställare.

Romanen lunkar på i ett uppdaterat gränsland mellan George Elliot och Thomas Hardy-melodrama och jag kommer alldeles för ofta på mig själv med att känna att jag inte bryr mig om vare sig människorna eller ens handlingen.

Jag har helt enkelt väldigt tråkigt i Rowlings nya verklighet, långt långt borta från magi och Hogwarts School of Witchcraft and Wizardry.