Silvia Avallones Toscana ligger så långt ifrån klichéns böljande kullar, blommande olivlundar och resereklamsestetik man kan komma. Stålverket ligger där istället, som ett bultande hjärta, inte långt ifrån de nedgångna hyreshusen på Via Stalingrado. Där kissar barnen obekymrat i trappan, bredvid knarkarna som injicerar heroin.

I ett av husen bor Anna och Francesca, de 13-åriga och symbiotiskt oskiljaktiga vännerna, som tillsammans balanserar på tröskeln till något annat än barndomens i alla fall relativa trygghet. Avallone beskriver i romanens början, med en nästan besvärande voyeuristisk detaljrikedom, hur männens och pojkarnas blickar följer de båda på stranden, och hur de i sina lekar både utmanar och speglar sig i de betraktande ögonen.

Begäret och den sexuella blicken blir ett av de nav som hennes roman ”Stål” kretsar kring. Sex blir en lika självklar verklighetsflykt som drogerna, och lusten det som inte låter sig kuvas av det tunga arbetet eller vetskapen om att livet inte kommer att ha mer att erbjuda.

I den så tydligt maskulina och heterosexuella världen, präglad av manligt initiativ och kvinnlig underkastelse, blir Annas och Francescas relation, i gränslandet mellan vänskap och begär, både en akt av trots och motstånd och en kärlekshandling.

Men Anna, studiebegåvad och med drömmar om en karriär som skall ta henne långt bort från Via Stalingrado, skräms av vetskapen om att detta begärets gränsland inte har någon plats i den värld de tillhör. Sprickan som uppstår i det ögonblicket vidgas, och det som alltid varit självklart börjar sakta och obevekligt att lösas upp och försvinna.

När deras vänskap förändras, förändras också världen omkring dem. Tvillingtornen faller, Annas far försvinner på jakt efter stora pengar i en småkriminell tillvaro, och Francescas våldsamme far förvandlas efter en trafikolycka till ett regredierat paket, som inte vill låta någon annan än hans dotter sköta om honom.

Klarsynt och obarmhärtigt skildrar Avallone kvinnornas lott i hyresområdets utkantsvärld. I teorin finns alla möjligheter, men i praktiken bara en – att stå ut, och göra som man alltid gjort. Francescas misshandlade och tablettdimmiga mor, gammal vid 33, yttrar de sorgligaste orden i hela romanen: ”Jag har hellre min halvdöde man hemma och tar medicin. En ensam kvinna går det illa för där jag kommer ifrån…”

Men trots de ofta beklämmande och ibland hårresande saker som Avallone låter utspela sig i kretsen runt de två familjerna, så är hennes kärlek till sina personer påtaglig. Romanen fångar det djupt mänskliga i att både göra sitt bästa och misslyckas, att vilja men att inte alltid kunna, och att kämpa utan att egentligen veta vad man kämpar för.

Och under den färgstarka och vibrerande skildringen av vuxenblivande, drömmar och uppror ligger den påtagliga ilskan över sakernas tillstånd i ett samhälle som nästintill gett upp. Men när Silvia Avallones slutrader är förbi, är uppgivenheten inte det som stannar kvar. ”Stål” är livskraftig samtidskritik, utvecklingsroman och kärleksförklaring i ett, där hettan från solen och stålverket strömmar från sidorna, i en perfekt avvägd blandning av det sorgsna och det hoppfulla.