Det finns böcker som är så bisarrt kuriösa att de blir formidabelt underhållande. En sådan bok är professorn emeritus i arkeologi, Bo Gräslunds En mästare förklädd. Sven Delblanc som Bo Balderson. Gräslund är tillika ordförande i Delblancsällskapet och befinner sig således på sin mammas gata, eller åtminstone på en själsfrändes. Och det tycks ha blivit en hjärtesak av det mest knappologiska slag att bevisa att Sven Delblanc skrev de böcker som pseudonymen Bo Balderson alltså inte skrev, eller hur man nu skall uttrycka saken.
De satiriska deckare som utkom 1968-1990 var enormt framgångsrika, riktiga bästsäljare, i ganska enkel deckarform en komisk men även rasande satir över det mesta i det svenska samhället, från eländig kulturkritik, via ett konfiskatoriskt skattesystem till allmän dumhet. Och Gud vet allt. Deckarparet utgörs av statsrådet och hans svåger, och detta att han var statsråd föranledde massor av spekulationer om att Balderson hade insiderinformation från regeringens innersta kretsar, om han nu faktiskt inte tillhörde dem. Ryktena var rätt vildsinta; till och med Tage Erlander utsågs till kandidat. Annars var väl det vanligaste tipset Sven Delblancs – och Baldersons – förläggare Åke Runnquist på Bonniers förlag. Han hade onekligen en räv bakom örat och det var han som låg bakom alla tiders smartaste svenska litterära reklamkupper. Runnquist visste att sprida ut rykten likväl som han lade ut dimridåer, och den spekulativa gratisreklamen i tidningarna och i tv fick försäljningssiffrorna att skjuta i höjden. När jag debuterade på Bonniers 1981 med Runnquist som förläggare gav han mig några Baldersonböcker. Jag blev inte över hövan imponerad. För mycket gnäll och skäll, för litet genomarbetad deckare.
Sven Delblanc förekom tidigt i diskussionen om vem som egentligen var Balderson, och har sedan dess fortsatt att förekomma, även i en debatt här i SvD. Nu har Gräslund alltså tagit sig före att i en ohyggligt detaljerad jämförande studie definitivt leda i bevis att Delblanc var Balderson. Det påminner en hel del om de eviga knappologistudierna i den engelskspråkiga världen om vem som egentligen skrev Shakespeares dramer. År 1996 utkom för övrigt ett svenskt bidrag till genren, Helena Brodin Fribergs och Gösta Fribergs omfattande ”Täcknamn Shakespeare”.
Ja, detta är en i sanning kuriös bok och man kan undra varför Gräslund lagt ned allt detta jättearbete för att visa att det som står att finna i Baldersons böcker även står att finna i Delblancs, och vice versa – det må gälla, stil, tematik, åsikter och annat som kan förbinda de båda. ”Mycket riktigt”, som författaren titt som tätt skriver, blir bevisföringen ibland övertygande, om det än snart känns som på tok för mycket. Det blir långsökt och går till sist inte sällan över styr i den alltmer konspiratoriska argumentationen.
Varför skrev då en stor författare som Delblanc detta? Gräslund lanserar bland annat en ekonomisk teori. Dels fick han tillräckligt med inkomster för att kunna sluta som litteraturdocent och skriva prosa och dramatik på heltid. Därtill behövde han förstärkning i kassan – Delblanc tjänade mycket på det han skrev, men fick behålla litet i god eller snarare ond Pomperipossaanda. Låt gå för det. Men när Gräslund kommer in på det maskspel, den lek med läsarna som Delblanc skulle ha bedrivit blir jag litet undrande.
Å ena sidan ville Delblanc inte avslöja sin pseudonym eftersom han skulle få på huden av kritikerna för att han skrev i en lågstatusgenre som deckaren (det var då det!). Å andra sidan, menar Gräslund vidare, sände han gång på gång signaler till läsarna att Balderson faktiskt var han. Varför då, undrar jag? Och om Delblanc nu var så rädd för en liten lågstatusstämpel, varför skrev han då ”Änkan”, en roman i Jackie Collinsstil, som han ju faktiskt fick på moppo för?
Det går inte ihop, således, alla gånger, utan att jag för den delen törs hävda att Bo Gräslund har fel. Eller rätt. Apropå rätt, så hade det varit till gagn för bokens trovärdighet om inte författaren stavat en rad personnamn fel.
