Hur blir det möjligt att älska? Det behövs något ”mjukare” än de fyra platonska kardinaldygderna vishet, mod, måttlighet och rättrådighet för att ”jag älskar dig” ska bli möjligt. Jovisst, de kristna dygderna tro, hopp och kärlek, tänker sig mången. Förvisso, svarar Fredrik Lång, i sin nya essäsamling ”Jaget, duet och kärleken”. Men vi får inte glömma penningekonomin. Då myntet blir betalningsmedel, påpekar Lång, blir tänkandet filosofi, poesin personlig och en idé om jämlikhet föds. Då blir också kärleken mellan ett likvärdigt du och jag möjlig.
Penningekonomin har varit en käpphäst i författaren Fredrik Långs funderingar i 30 års tid; alltifrån den till bok omvandlade licentiatavhandlingen i filosofi, ”När Thales myntade uttryck” (1982), till de många essäsamlingarna som vid sidan av romaner och aforismer bildar hans författarskap. Andra kära och återkommande ”darlings” både i romanerna och i den icke-fiktiva produktionen är den västerländska kulturen, antik filosofi, konst och kärlek.
Lång skriver underhållande och med flykt, men ställvis också snårigt och abstrakt. Han är inte rädd för att berätta en ”stor” historia, och strävar enligt egen utsago efter en världsförklaring. Det må vara snudd på manlig omnipotens men ligger också i tiden; efter ett mellanspel av postmodern fragmentering befinner vi oss återigen mitt i metafysiken.
Detta är inte helt oproblematiskt, och vissa av Långs förgivettaganden – hans plädering för kunskapen som sociomorf och hans axiom att sanningen ”är och har alltid varit pragmatisk” är lika absoluta som någonsin absolutismen.
De 16 essäerna tar avstamp i en diskussion om Oswald Spengler, vars idéer Lång säger sig ”förnya”. ”I begynnelsen var handling” heter det i Goethes Faust, och Lång drar i sin bok en linje från handling som antik grekisk handel via tidigkristen botgöring till renässans och pragmatism. När handling ingår i självförståelsen kan hierarkin mellan herre och slav mjukas upp; den senare förstår att hon kan köpa sig fri genom idogt arbete och frälsa sig genom religion. Den antika människan levde i ett ständigt nu; genom handling skapar sig människan en framtid och en historia, i denna ordning.
Pragmatismen är Långs linje; den låter honom inte bara spåra hur de starka i historien formar sanningen efter sina nyttokrav utan också hur de svaga för sin del gör sanningen till en nyttig strategi. Frågan är hur Lång lyckas undvika att linjen blir en cirkel; allt ser ju pragmatiskt ut när man synar det med pragmatiska brillor. Den hjälper honom dock skilja agnarna från vetet; här finns en hälsosam kritik av Martin Bernals ”Black Athena”, tänkvärda inflikanden om Nietzsche och intressanta läsningar av Sapfo, Kung Oidipus, alkemin och Giotto. Lite lösligt blir det efter detta, men Lång följer ändå sin egen linje med integritet.
Essäerna i ”Jaget, duet och kärleken” har tillkommit under en period av 15 år, vilket också märks. Den lätthet som Lång eftersträvar faller ibland sönder i ett myller av beståndsdelar som gör helheten svår att överblicka och ta till sig. Till detta kommer förstås att ämnet är oerhört komplicerat och att framställningen i korta essäer försvårar lika mycket som underlättar gripbarheten.
Man hade också gärna läst mer om kärleken, sett lite flera knäppa utvikningar – nu är utvikningarna mer akademiska än essäistiska – och hört lite flera småfåglar sjunga. Att många av resonemangen likväl håller en hög standard hoppas jag står klart.
