Om kommunistregimen i Polen inte hemsökts av ”allusionsspöket”, som kom varje omnämnande av en despot (hur avlägsen i tid och rum han än var) att tolkas av censuren som ett förtäckt angrepp på Stalin, skulle den polska översättningen av ”Herodotos Historia”, med alla sina grymma satraper, mycket tidigare kommit ut av trycket. Men det var först efter den store koryféns och alla matrosers bäste väns död 1953 som det blev möjligt för Irena Tarlowska, chefredaktören för Ungdomens Standar, att skänka sin unge reporter Ryszard Kapuscinski boken som reselektyr. På så sätt knöt hon den gamle greken och den unge polacken samman i en livslång vänskap och bidrog indirekt till att På resa med Herodotos blev skriven. Nog har böcker sina öden.

Det är en märklig läsning, uppfordrande, besvärlig, vitaliserande. Och föryngrande, därför att Ryszard Kapuscinski, i samverkan med den gamle greken (Herodotos levde på 400-talet före Kristus), upphäver tiden och med milt våld tvingar läsaren tillbaka till början av sin egen och Europas historia.

En stor undersökning av tillvaron pågår, från den första till den sista sidan, en stor resa. Och vi följer gärna de båda ”pananthropoi” - allmänniskor - på deras vandring i tid och rum därför att det för dessa betvingare av gränser inte existerar några skrankor människor emellan. Båda är i psykiskt och fysiskt hänseende ständigt på väg. Båda avlyssnar aktningsfullt och välvilligt världen. Vilket innebär att alla människor de möter skildras med samma befriande uppmärksamhet och aktning. Det betyder dock inte att en skurk undgår att kallas skurk.

”På resa med Herodotos” förhåller sig till grekens ”Historia” som judarnas Gemara till Mischna, det vill säga som en kommentar till, och tolkning av, en grundskrift. Men inte bara. Det stannar inte vid det teoretiska. Kapußci”ski tar lärdom av sin föregångare och blir beroende av honom i sin reportergärning, något han vittnar om gärna och ofta. De många generösa citaten från ”Herodotos Historia” bevisar saken, liksom den inträngande analysen av den gamla texten. Det här är exegetik när den är som roligast.

Medan författaren färdas genom världen med sin ständige följeslagare som han ibland flyter samman och identifierar sig med, formulerar han någonting som han kallar Herodotos tre lagar. Den första lyder: vem begick den första oförrätten (varför startar krigen?, översätter läsaren genast för sig själv). Den andra lagen - människans lycka är aldrig beständig - möter inga invändningar, men den tredje, som är den delfiska Pythias ord till kung Kroisos, gör läsaren betänksam då dess lydelse är: ödets skickelse kan ej ens gudar undfly. Ödet? Ananke? Predestination? Passar det verkligen ihop med författarens inte så mycket jubeloptimistiska som förhoppningsfulla syn på världen och människornas gärningar? Kan vi, skall vi, får vi skylla massmord, enväldets förtryck av många, plundringar och luftföroreningar på en ansiktslös ödesgudinna? När allt kommer omkring tillverkas atombomber av människor, inte av gudar. Nu behöver polackens världssyn dock inte på alla punkter överensstämma med den fatalistiske grekens.
”På resa med Herodotos” är långt ifrån enbart en diskussion om människans ansvar för olyckor som drabbar henne utan också en rapport från människornas värld, där Minnet, Mnemosyne, inte Ödet, Ananke, spelar en avgörande roll. Minnet, lär vi oss snart av de båda resenärerna, är ingen monolit, det består av lika många fragment som det finns människor som minns en händelse. Så det gäller för en reporter - eller en historiker, det vill säga en forskare, undersökare, iakttagare och outtröttlig utfrågare - att foga de rätta minnesskärvorna samman.

Denna rapport börjar när den unge och oerfarne Kapuscinski hamnar i Indien, skräckslagen inte inför människorna och förhållandena han där möter utan på grund av sin egen okunnighet. Han kan ju inte ens engelska. Men han lär sig, fort, ur en polsk-engelsk fickordbok pluggar han in från 20 till 40 ord om dan.

Vi följer honom, som en tredje medlem av ressällskapet, till Peking, där han bevakas av herr Li med stenansiktet, till Teheran och upproret mot den siste shahen, till Kongo där vi alla tre ”väntar på att världen skall förändras till det bättre”, och stiftar bekantskap med den älskansvärde gamle doktor Ranke som med samma hippokratiska neutralitet lappar ihop bovar och deras offer.

Och vi avslutar ogärna denna resa, ty, som vår egen Karin Boye säger: ”Nog finns det mål och mening i vår färd / med det är vägen som är mödan värd.”
Det tar emot att avfärda Anders Bodegårds översättning med de vanliga flosklerna såsom lysande, följsam och liknande. I stället kan man säga att han passar alldeles utmärkt till ressällskap åt Kapuscinski, Herodotos och den tacksamme läsaren.