Sedan länge tycks den svenska litteraturen närmast flöda över av öppet självbiografiska skildringar. Alltså inte självbiografiskt stoff som nödtorftigt maskerats till romaner, utan rakt av. Med den reservationen att det måhända inte är ett helt nytt fenomen, kan man ändå undra vad det beror på. Vi lever onekligen i en medialiserad värld, där privatlivets sfär alltmer försvunnit och där jagutlevelsen betraktas som normal.

Till denna genre, om det nu är en sådan, får Gunilla Linn Perssons ”Ett månvarv. En dagbok om kärleken och döden” förvisso räknas. Linn Persson har skrivit mycket i allehanda genrer, från barnböcker och -pjäser (en av dem utnämner hon kaxigt till en modern klassiker), men är mest bekant för att vara en av manusförfattarna till tv-serien ”Skärgårdsdoktorn” tillsammans med Lars Bill Lundholm, som dessutom, får vi veta, är far till en av hennes döttrar. Ja, det är mycket man här får veta om kända och okända, och allt känns inte helt angeläget.

Men detta är en djupt tragisk historia på många sätt och jag kan föreställa mig att författaren velat dela med sig av sina erfarenheter (och tröst) till andra i samma situation. Det gör hon i en sorts kombination av berättande och dagboksnoteringar, som på det hela taget är både gripande och tänkvärda, en släkt- och familjehistoria med många mörka stråk. Gunilla Linn Persson skonar sannerligen inte sig själv, utan berättar om sin bipolära sjukdom och sina depressioner och överkonsumtion av alkohol. Samt misslyckade äktenskap. Och om sina barn, varav ett har Downs syndrom. Trofasta vänner, kända från kulturlivet inte minst, hyllas, medan de icke trofasta hudflängs.

Den andra huvudpersonen, förutom författaren själv, är modern, vars tragiska livshistoria vi får ta del av. Nu ligger hon döende i cancer på sjukhus, och här sägs, som tydligen brukligt är numera, knappast ett gott ord om den svenska sjukvården och dess personal.

Det är en närmast grafiskt plågsam dödsprocess vi får ta del av, skrämmande och brutal. Men en gång var denna döende kvinna en vacker ungflicka, som tidigt adopterades bort och först många år senare fick veta sanningen om sitt biologiska ursprung. Fast fosterföräldrarna är fattiga och kärleksfulla människor, och Gunilla Linn Persson kommer att älska dem djupt som morföräldrar. Men modern hamnar i ett olyckligt äktenskap med författarens far, en brutal typ uppenbarligen.

Gunilla Linn Persson har berättat om detta tidigare, det är emellertid lika omskakande denna gång att läsa om ett människoöde som innebar en sådan kamp och sådana uppoffringar för barnen. Mörkret faller och man måste ibland ta en paus i läsningen som ofta känns svår men inbjudande.

Dock finns det också ljus. Det är när författaren i 50-årsåldern återförenas med ungdomskärleken E, den där som aldrig riktigt blev av men som nu blir det. Här spirar det av passion och ömhet och man grips av en glädje i allt det mörka. Det finns alltid en strimma ljus i världen. Om detta har Gunilla Linn Persson skrivit vackert och tänkvärt.