Det är fascinerande med böcker där mönstret hela tiden antar nya skepnader. Sara Gordans andra bok, Uppställning med albatross , är ett kalejdoskop. Läsaren serveras en berättelse i prosadiktform med glimtar ur en barnfamiljs liv; mor, barn och svärfar Papy, fadern däremot mestadels ”långt borta”. Platsen är sydfransk landsort – Savignac-de-Duras tackas i slutet av boken – tiden ett obestämt nu. Samma bitar återkommer gång på gång, i nya konstellationer (nyckelpiga, pompomflickor, Titanic, 4L, klätterställning, smällbär, albatross – fint illustrerade av Lotta Kühlhorn på bokens omslag). Vad läsaren gör av bitarna är upp till henne själv.
Men inte helt: känslan av att allt inte står riktigt rätt till genomsyrar boken från början. ”En liten störning på höger sida” lyder den första meningen, och den sprider sin oro långsamt och diskret. Är ”hon” sjuk? Var är mannen? Vem är barnet? Bilkraschen som omnämns, är den fiktiv eller faktisk? De många filmer som omnämns i boken, som ”hon” kanske ser på tv, flyter in och ut ur verkligheten. Det beror på att de presenteras i olika konstellationer och vi aldrig är säkra på vad som hör vart. Det ska vi inte heller vara.
”Uppställning med albatross” renodlar detta finurliga grepp, som lanserades i debuten ”En barnberättelse” för tre år sedan. Gordan går omsorgsfullt till väga, varvar litterära allusioner och film- och popcitat med berättande partier, förflutet med nutid, vardag med dröm, minne, film. Det är upprepningar med variation. ”En liten störning på höger sida” genljuder exempelvis snart i ett Mikael Wiehe-citat: ”Det började som en skakning på nedre däck”. En spricka i familjelyckan. Med rätt enkla medel åstadkommer Gordan en laddad skildring av kärnfamiljens hybris, kunde man kanske säga; optimism, falsk trygghet, men också moderlig oro och ensamhet efter katastrofen.
Vilken katastrof? Lägger man ihop pusslet tycks mannen ha kört ihjäl sig mot ett plommonträd i sin vita Renault 4L; barnet klarade sig med skador. Men då har man lagt några av de andra pusselbitarna åt sidan.
Själva katastrofen ska nog ses allegoriskt, och albatrossen, den symbolladdade fågeln, står här för moderns tunga skuldbörda, ”en bevingad tyngd”. Det är ställvis symboliskt så det förslår, och utmanande för läsaren att upptäcka alla trådar. ”Uppställning med albatross” är lite som ett intrikat broderi, ibland gäckande för ögat, men belönande för den som ägnar boken det tålamod den förtjänar.
Då ska det också genast inflikas att boken inte är något storverk, snarare då en bagatell. Vad den ger läsaren utöver en stunds underhållande pyssel är inte helt klart, den saknar en riktigt originell vinkling, ett omtumlande djup. Klart är dock att den i sin genomarbetade sammansatthet trots allt kan ge många läsare mer än en djärvt kompromisslös litteratur. Här kompromissas det lite grann, på gott och ont.
