Poesiantologier kan se ut på många sätt – de kan vara täckande och representativa utan någon speciell ämnesinriktning, det vill säga utgå från eller variera ett slags kanon, de kan vara avgränsade på olika sätt, exempelvis av ämne, tid eller geografi.

”Dikt 1598–1939” är originellt nog en uppläsningsantologi, som enligt förlagsreklamen innehåller ”alla de vackraste, viktigaste och mest kända dikterna”, vilket gör den till en typisk kanonantologi. På tio cd-skivor läser rikssvenska och finlandssvenska skådespelare dikter av 63 författare från Sverige och det svenskspråkiga Finland. Urvalet har Stina Ekblad och Jan Dolata gjort; när det gäller läsningen har de i de allra flesta fall överlåtit den till sina kolleger – totalt ett drygt hundratal. I cd-boxen ligger två vackra böcker med sobert silversnitt där samtliga dikter ingår.

Vilka dikter som är vackrast och viktigast kan man tvista om; att de här medtagna dikterna i samtliga fall skulle höra till de ”mest kända” är dock direkt felaktigt, vilket förstås gör antologin desto intressantare. Visst finns de flesta stora namnen med, från Stiernhielm och Lucidor till Fröding och Karlfeldt, men inte bara med sina mest bekanta dikter, och därutöver finns också sällan eller aldrig antologiserade författare.

En tredjedel av de representerade poeterna är finlandssvenskar, vilket är en distinkt påminnelse om den finlandssvenska poesins betydelse. Stina Ekblad – med sin österbottniska bakgrund och sitt för de flesta okända förflutna som poet i tonåren – har uppenbarligen haft såväl intresset som kompetensen att lyfta fram ett även i sitt eget sammanhang originellt urval ur den finlandssvenska poesin. 1800-talspoeter som Emilie Björkstén, Wilhelmina Nordström, Fredrika Runeberg och Augusta Vörlund är sällsynta gäster också i finlandssvenska antologier.

Alexander Slotte, känd för folkvisepastischerna ”Plocka vill jag skogsviol” och ”Slumrande toner”, är representerad med fyra andra dikter i liknande anda; Ernst Viktor Knape, österbottning liksom Slotte, är numera kanske mest bekant för ”Var är vägens mål”, som här får representera honom, sjungen av Wivan Fagerudd i Selim Palmgrens tonsättning. Dessa oväntade gäster tränger inte på något sätt ut de stora namnen – Runeberg, Topelius, Wecksell och andra – men de breddar på ett givande vis urvalet.

Man har tagit till vara en hel del tonsatta dikter, i vissa fall genom att använda redan gjorda inspelningar, som när det gäller ”Fredmans epistel 33” (Sven-Bertil Taube) av Bellman eller ”Till min syster” (Sofia Karlsson, Sara Isaksson och Lena Willemark) av Dan Andersson. Man kan misstänka att en existerande inspelning någon gång har berett plats i antologin för sådant som annars knappast hade hamnat där, som Freddie Wadlings gripande tolkning av Lina Sandells ”Blott en dag” i Oscar Ahnfeldts tonsättning. Wadling har rentav fått bidra med ännu ett nummer i samma anda: Emmy Köhlers ”Nu tändas tusen juleljus”. I det fallet, liksom i en del andra, tycks insjungningen ha gjorts till just denna antologi; det gäller exempelvis också ”Tintomaras sång”, suggestivt framförd av Elin Klinga.

Den kanon som är basen för hela urvalet är alltså på ett positivt sätt utvidgad med mindre kända eller oväntade namn, och de många aktörerna, från Ingrid Luterkort, Meta Velander och Ingvar Kjellson till Stina Rautelin, Mikael Persbrandt och Maria Sid, ger ett särskilt liv åt detta vackert valda myller av dikter.

Hur man ska läsa poesi kan man visserligen ha många meningar om och jag är inte alltid ense med uttolkarna. Det händer att versen inte poängteras tillräckligt och att rytmen plottras bort, eller att uppläsaren inte riktigt verkar lita på ordens egen bärkraft. Ett intressant experiment, genomfört i ett par fall, är att låta två aktörer läsa samma dikt – det experimentet hade gärna fått vara mer omfattande.

Antologin heter alltså ”Dikt 1598–1939” (fast det första årtalet anges felaktigt som 1593 på cd-skivorna, böckerna och boxen – produktionen av utanverket har alltså varit alltför skyndsam). 1598 föddes antologins äldsta poet (Stiernhielm), 1939 dog Ragnar Jändel, som nu är den sista men inte den yngsta representerade poeten.

Slutåret är en närmast genant förklaring till det egendomliga urvalet av det sena 1800-talets och det tidiga 1900-talets poesi: hela antologin består av gratisdikter, eftersom det har gått mer än 70 år sedan författarna avled och dikterna är därmed fria. Till följd av denna urvalsprincip är Fröding och Karlfeldt med, men inte Heidenstam, som levde till 1940. Södergran är med, men inte Diktonius, Björling, Enckell och Lagerkvist, som alla levde betydligt längre än till 1939. Livets – eller dödens – nyckfullhet har därmed givit antologin en fransig och tillfällig avslutning, som inte är värdig projektet. Jag utgår från att ansvaret för att antologin inte fick en naturlig final är förläggarens.

Friare händer i det avseendet har Neta Norrmo och Johan Gry fått av sin förläggare. På en cd med titeln ”Sorg och vemod” har de läst in 28 dikter varav hälften är fria – i övrigt har förlaget uppenbarligen skött sina skyldigheter gentemot rättsinnehavarna. Norrmo och Gry, som på skivans två avslutande spår diskuterar poesins läkande kraft, har kanske alltför försiktigt hållit sig i en traditionell huvudfåra från i stort sett 1900-talets första halva mellan Fröding och Ferlin; med något litet steg åt sidan skulle de ha kunnat hitta också till exempel Ebba Lindqvist, Ragnar Bengtsson eller Arvid Mörne.

Någon bok medföljer inte den enda cd-skivan, bara ett blad med personligt skrivna poetpresentationer. Anna Maria Lenngren presenteras där, trots att hon inte är representerad – även här har det alltså gått undan, liksom när Karlfeldt i hastigheten får fel förnamn i samband med en av dikterna.

Skönhetsfläckarna till trots är de två antologierna intressanta tecken i tiden som rimligen betyder att uppläst poesi blir allt attraktivare. Och varför inte ibland lägga en poesi-cd i bilstereon eller ljudmaskinen hemma, likaväl som favoritmusiken eller den senaste deckaren? Eftersom poesi är ett laddat koncentrat som bör intas både i väl avvägda doser och gång på gång, räcker dessa ljudantologier till åtskilliga långresor eller hemmakvällar.