Litteraturen flödar inte över av böcker med 82-åriga kvinnor i huvudrollen; kvinnor som dessutom är övertygade om att mannen de såg på Hemköp är deras stora kärlek, som inte åldrats en dag på dryga 50 år. Det låter som om upplägget lätt skulle kunna bli en fars, med desperat äldre kvinna jagande förskräckt yngre man, men Petra Holsts andra roman, ”Så länge jag minns”, tar huvudpersonens minnen och upplevelser på största allvar.
Ramberättelsen skildrar den nyblivna änkan Signe och hennes odramatiska pensionärstillvaro, där trötthet och krämpor är oundvikliga, men huvudet är klart och minnet intakt. Hon dricker söndagskaffe med bästa vännen Hjördis, funderar över den döde maken Axel, för ansträngda telefonsamtal med dottern och saknar barnbarnet som flyttat till USA. Men när den unge mannen på Hemköp inte bara liknar Fabian, konstnären som var hennes första och största kärlek, utan uppenbarligen är Fabian, tar det invanda livet nya vägar.
Parallellt med den nutida berättelsen får läsaren ta del av Signes förflutna, genom täta återblickar på ungdomen och den korta men omvälvande kärlekshistorien, följt av äktenskapet med den tyste och pålitlige, och till en början oälskade, Axel. Sammantaget blir det en konsekvent genomförd, men märkligt färg- och blodfattig skildring av ett kvinnoliv, präglat av hårt arbete och knappa omständigheter. Passionen som genomsyrar Fabians och Signes förhållande beskrivs noggrant, framför allt hur hon känner för och reagerar på honom. Men trots svaga knän och eldar som sprider sig över huden, så blir de starka känslorna sällan påtagligt och direkt drabbande, på det sätt som hade behövts för att lyfta den delen av berättelsen över det ordinära.
Holst lyckas bättre med den gamla Signe och det som kort uppstår mellan henne och mannen från Hemköp, som visar sig heta Jonas och arbeta på en träffpunkt för gamla i närheten. I diskrepansen mellan Signes unga känslor och gamla kropp uppstår det något som slår an, och i hennes övertygelse om att Jonas är Fabian, finns en tilltalande envishet mitt i pensionärsförnuftet.
Tyvärr känns det som om Holst inte riktigt vet hur hon ska knyta ihop romanen på slutet. Varken svaret på gåtan Fabian, eller Signes reaktioner, övertygar hela vägen fram. Det hela mynnar ut i en ljummen avslutning som varken känns hackad eller malen, vilket är synd på en löftesrik grundidé och en tydlig vilja att teckna ett nyansrikt kvinnoporträtt.
