Karolina Ramqvist är chefredaktör för Arena, frilansskribent och kolumnist i DN. Hon har tidigare skrivit "När svenska pojkar började dansa" och "More fire".
Foto: Ann-Lena Ahlström
Många känner säkert till regissören Martin Scorseses ”Maffiabröder” (1990), som i sin tur bygger på boken ”Wiseguy” (”Falskspel”) av Nicholas Pileggi. Berättelsen är baserad på en sann historia om Henry Hill som vittnade mot sina forna vänner inom maffian och kom att ingå i FBI:s vittnesskyddsprogram.
I Karolina Ramqvists andra roman Flickvännen utgör filmen ”Maffiabröder” en inspirationskälla för jagberättaren Karin. Det råder inget tvivel om att hon identifierar sig med Henry Hills maka Karen. Men om filmen i stort sett berättar historien ur Henry Hills perspektiv och spänner över flera decennier, är Ramqvists bok sedd ur en gangsters flickväns perspektiv och romanens nu är begränsat till ett par dygn.
John, Karins pojkvän, är ledare för ett svenskt maffiagäng. Han försvinner en morgon i nya träningskläder ut på en löparrunda. ”Vi ses snart”, säger han. Men han blir som vanligt borta i flera dagar och Karin har ingen aning om vad han sysslar med, även om hon är fullt på det klara med att han är kriminell och att lyxvillan hon bor i är köpt för ”blodspengar”, som Karins mamma vid ett tillfälle uttryckt saken.
Karins tillvaro ter sig i förstone sluten och enahanda. Hon umgås bara med andra ”flickvänner”. En stor del av boken går hon omkring i den spatiösa, välstädade villan och längtar efter John. Hon har för länge sedan hamnat på kollisionskurs med sin mamma och sina systrar, ingen av dem begriper hur hon kan vara tillsammans med en gangster.
På ett imponerande sätt har Ramqvist lyckats skapa ett mångbottnat porträtt av en provocerande ytlig kvinna. Någonstans beskriver Karin hur hon egentligen i hela sitt liv väntat på en man som John som kan ta hand om henne helt och hållet, inte minst ekonomiskt. Själv har hon inga som helst ambitioner, hon vill varken arbeta eller studera, hon hyser ett gränslöst förakt för svenssonliv och hennes främsta mål är att förbli smal och åtråvärd. Hur saker och ting ser ut är viktigt för Karin, att hålla åldrandet borta, att skapa ett vackert hem.
Delar av berättelsen är som att bläddra i en damtidning, kläder, möbler, smink, allt är bara yta. Det intressanta är att man som läsare så småningom inser att Karin försöker övertyga sig själv om att det är detta hon vill, men vi tror henne allt mindre. Under en tjejmiddag, ett drygt dygn efter Johns senaste ”försvinnande”, är det Karin som försöker gjuta olja på vågorna när de andra ”flickvännerna” vädrar sitt missnöje. En av hennes väninnor har till och med bestämt sig för att sticka från sin alltid lika frånvarande man. Detta gör Karin mycket upprörd.
Tjejmiddagen utgör en sannskyldig exposé över den här sortens kvinnor. Ingen äger ens ett rudimentärt intresse för kultur, förmodligen har ingen av dem läst en bok. Karin har dock sett ”Maffiabröder” tusen gånger. Man dricker vin, sniffar kokain, betraktar varandras kroppar, byter läppglans och bikinis, de alltid lika frånvarande männen är närvarande i deras samtal, men de väcker snarare irritation och indignation än beundran.
Det visar sig att Karin egentligen ställer sig utanför den här gemenskapen också. Någonstans under ytan bär hon på en stor vrede över sitt predikament. Hon upprepar Johns ständiga ”Vi ses snart”, och ibland ber hon honom – tyst för sig själv – dra åt helvete. Men så besinnar hon sig och försöker intala sig att allt ska bli bra när han kommer tillbaka.
”Flickvännen” är en effektivt berättad, stilsäker studie över en kvinna som man efter hand inser är en tickande bomb. Hon exploderar inte inom ramen för denna historia, men hon visar på alla sätt att hon en dag kommer att få nog. Det är åtminstone min tolkning. Att hon i längden ska finna sig i denna ödsliga tillvaro tillsammans med en man som inte bara är frånvarande, utan också när som helst kan bli dödad, finner jag i det närmaste uteslutet.
