Först, bara för att klargöra: jag har inte följt ”Mad men”, jag har ingen relation till Don Draper. Men jag vet att han i seriens första säsong läste Rona Jaffes storsäljande debut ”The best of everything” innan han gick till sängs. Och kort därefter återutgav Penguin Books förstås boken, som nu finns i svensk översättning med Don Drapers utlåtande som enda blurb på omslaget: ”This is fascinating.”
Fem kvinnor arbetar som kontorister på ett större förlag i New York. Det är 50-tal, de är i 20-årsåldern och från olika delar av kontinenten. Personerna definieras framför allt genom sina relationer: Barbara är frånskild med en tvåårig dotter medan Caroline kommer från en förort, drömmer om att bli redaktör och sörjer sin brutna förlovning. Gregg beskrivs som bohem, vill bli skådespelare och är livrädd för att vara ensam. April från mellanvästern, anses snygg och är sexuellt aktiv medan Mary Agnes äter smörgåsar till lunch varje dag för att spara pengar till sitt bröllop. Och när vigseln väl ägt rum lämnar hon arbetet, försvinner ut ur boken.
De resterande romanfigurerna dejtar, blir ”på snusen”, känner ”styng i hjärtat”, och äter lunch i automat. Den sistnämnda beteckningen för en restaurang med självservering känner jag igen från Elin Wägners ”Norrtullsligan”, även det en roman om kvinnor i kontorslandskap. Fler gemensamma nämnare finns: i skildringarna av makt och maktlöshet, av kvinnliga subjekt i en gemenskap. I beskrivningarna av sexuella trakasserier på arbetsplatsen.
Stigmatiseringen av sex syns i såväl form som innehåll: år av högstämd väntan, förberedelse och sen: luckan i kronologin när det väl sker – men aldrig skildras – som bildar små vakuum i texten. Därtill den återkommande graviditetsrädslan, paniken.
Kvinnokollektivet liknar inte (som hos Wägner) ett ideal, utan snarare en passage. Jaffe ger vänskapen mellan sina gestalter föga fokus, vilket gör berättelsens ramverk mindre självklart. ”Det bästa av allt” är ingen storslagen bok, utan framför allt en väl långdragen skildring (480 sidor) av den specifikt amerikanska drömmen om allas förmåga att klättra uppåt, att svälja skit och rapa guld. Det är det intima tilltalet som är säreget, även om det ibland får en underlig klang tillsammans med berättarens återkommande tendens att värdera kvinnornas figurer, ansikten och hårkvalitet.
Men det vore orättvist att helt ta den här romanen ur sin kontext, sin tid. För här finns även beskrivningen av vägen till en illegal abortklinik (en anonym dörr på en gata i New Jersey som via en smal trappa leder till ett instängt väntrum), och därtill ett slående exempel på vad lönearbete också kan innebära: drömmen om ett eget rum och ett representationskonto. Att kanske en dag ha råd att betala notan åt en man.
