Den norske författaren Stig Sæterbakken tog livet av sig i januari i år, efter en längre tids depression. Det gör det lite olustigt att läsa hans sista, postumt prisbe­lönade roman ”Genom natten”, som kretsar kring just depres­sion och självmord.

Som så ofta hos Sæterbakken handlar det om hur dåligt rustad människan är för att hantera kriser i vardagen. Hur ett par oönskade förändringar i livssituationen kan räcka för att sätta alla moraliska spärrar ur spel och ge upphov till de mest monstruösa handlingar.

Som flertalet av Sæterbakkens romaner är den försåtsminerad. Med finter och förskjutningar ges intryck av ett skeende som är skrämmande och obehagligt, men som i slutänden visar sig vara ett helt annat, ännu obehagligare och mer skrämmande.

Karl Meyer, romanens berättarjag, är tandläkare och lyckligt gift familjefar. En dag lämnar han, närmast av en nyck, sin hustru för en yngre kvinna. Han ångrar sig och återvänder med svansen mellan benen, men utan att släppas in i värmen. Hustrun för­aktar honom, barnen vägrar prata. När äldste sonen Ole-Jakob begår självmord tar Karl på sig skulden. På ett nedtonat, exakt avvägt språk frammanas ensamhet, ångest och stegrande panik, förtärande skuldkänslor och en alltmer utagerande desperation, den sörjandes bottenlösa förtvivlan när glömskan börjar gripa omkring sig.

Efter denna högst realistiska inledning glider berättandet över i ett mer surrealistiskt landskap, när Karl än en gång lämnar sin hustru och ger sig iväg på en märklig mardrömsresa genom Europa. Det doftar David Lynch och Roman Polanski, med kulisser hämtade från doktor Caligaris kabinett. Det är häxsabbat, spöktivoli och dansande dvärgar för hela slanten. Det hela är lite ”corny” – Karls omdöme om en gammal skräckfilm han stannar och ser på vägen, men som jag uppfattar det också en självironisk blinkning från författaren till läsaren. Hela denna del, ”Weinachtstadt”, hade gott kunnat strykas, inklusive kärlekshistorien med en tysk konststudent.

Riktigt bra igen blir det först i Slovakien, när Karl står på tröskeln till ett hus där man enligt sägnen ställs öga mot öga med sina värsta fasor, där ”hoppet blir till skit”. Än en gång skiftar stämningen, från kuslig till rena skräcken. Här är det skräckmästaren Edgar Allan Poe som Sæter­bakken mäter sig med, och det med den äran. Effekterna som uppnås i spökhuset är helt seriöst – för att låna skräcklitteraturens förnämsta värdeord – blodisande, gastkramande.

”Genom natten”, känsligt översatt av Niklas Darke, är inte Stig Sæterbakkens främsta roman. Det är alltför mycket flirt och lek med skräckgenren för att bli så där riktigt drabbande som kriminalromanen ”Osynliga händer” eller det psykologiska svartsjukedramat ”Lämna mig inte”. Ändå är det bitvis ruggigt bra, särskilt i den realistiska delen. När Sæterbakken gräver i den mänskliga naturen, gräver han djupt. Här finns ett mörker och ett allvar, en närmast förkrossande tyngd som får merparten av den skandinaviska samtidsprosan att framstå som ytligt tingeltangel.

Därtill kommer språket, de pregnanta bilderna. Som när Karl på sonens begravning plötsligt börjar kräkas och magen drar ihop sig för att göra sig av med någonting den inte längre har, ”som om luften runt omkring mig hade stuckit ner näven i halsen på mig för att ta tillbaka det jag hade stulit från den”.

Det är också så Stig Sæterbakken lämnar läsaren vid nattens ände, när den sista pusselbiten faller på plats. Kippande efter luft med hopsnörda tarmar. Näven nerkörd i halsen.