Jim Thompson framstår i backspegeln som det amerikanska 1950-talets främsta noir-författare. Förutom ett trettiotal märkvärdiga kioskdeckare skrev han också manus till Stanley Kubricks filmer ”The Killing” och ”Paths of Glory”. Någon större uppmärksamhet rönte han dock aldrig under sin livstid. När Thompson dog – av självsvält och alkoholism – i Los Angeles 1977, fanns inte en enda av hans böcker kvar i tryck. Omvärderingen skedde på 90-talet, då en rad berättelser filmatiserades – ”The Getaway”, ”After Dark, My Sweet”, ”The Grifters” med flera – och bröderna Coen ägnade honom en hyllning i noir-pastischen ”Blood Simple”.

I genombrottsromanen ”The Killer Inside Me” från 1952 – av fansen ansedd som hans bästa – visade Thompson att crime noir kan vara mer än kedjerökande privatdetektiver i trenchcoat, kulsprutesmatter och ylande sirener i natten. Det kan också vara en psykotisk förstapersonsskildring av en bindgalen sydstatssheriff som sprättar upp prostituerade, jagar luffare med yxa genom soldränkta majsfält och släcker alla giftpinnar han får syn på. I ägarens handflata.

De genrebestämmande dragen får man söka på ett mer abstrakt plan. I romanens nattsvarta nihilism och fatalism, i den allt genomfrätande tomheten och vicesheriff Lou Fords ångestfyllda känsla av främlingskap inför samhället och tillvaron. Modernista fyller onekligen en besynnerlig lucka i svensk deckarutgivning när boken nu för första gången utkommer på svenska i förlagets nya, läckert formgivna serie pulpklassiker med skyddsomslag tunna som bakplåtspapper. I Johanna Mos (tyvärr aningen självmedvetet Einar Heckscher-patinerade) översättning har den fått titeln Mördaren i mig.

Egentligen har jag svårt att tänka mig något tråkigare än att läsa ännu en psykopathistoria. Men att läsa en av de allra första, själva prototypen till ”American Psycho” och otaliga kopior i en genomtröskad genre, visar sig vara något helt annat. Här är tempot ännu makligt, stämningen dröjande. Något våldspornografiskt frossande i krosskador är det aldrig fråga om. Thompson intresserar sig mer för brottets inre orsaker och verkningar än dess kliniska utförande. Den eskalerande paranoian, de cyniska försvarsmurarna, det psykiska sammanbrottet.

Det för sin tid originella greppet att skildra handlingen från mördarens synvinkel ger plats för såväl besk samhällskritik som en psykologisk fördjupning av det för genren utmärkande kvinnohatet, av våldsfixeringen och sadismen. Snarare än en hårdkokt deckare är ”Mördaren i mig” att likna vid en freudiansk fallstudie, eller ett antikt ödesdrama med en distinkt oidipal twist.

Thompsons inkännande sätt att problematisera frågor om ondska, skuld och försoning har gett honom rykte om sig att vara en tvåkronorsdeckarnas Dostojevskij. Det är nog att ta i. Någon finlirare är han inte och hantverket är bitvis riktigt taffligt, i synnerhet vad gäller de inre monologerna. Men klart är att ”Mördaren i mig” än idag är en kuslig sak som dröjer sig kvar långt efter avslutad läsning.