När Ingmar Karlsson nu utkommer med boken Kurdistan. Landet som icke är är han antagligen beredd på mothugg. Frågan om Kurdistans vara eller icke vara splittrar fortfarande länder och folk och förgiftar relationer mellan grupper, stater och män­ni­skor i vår del av världen. Det finns dessutom gott om testuggande grupperingar som anser sig sitta inne med den absoluta sanningen när det gäller kurdernas historia och framtid. Bland kurder i exil finns det också en otrevlig benägenhet att fördöma dem som inte anses ha den rätta inställningen.

Sånt avskräcker lyckligtvis inte diplomaten, författaren och hedersdoktorn Ingmar Karlsson. Han blandar faktaspäckade avsnitt om geografi, språk, historia och kurdiska myter med beskrivning av kurdernas situation i Turkiet, Iran, Irak, Syrien, Libanon och Kaukasus. Han utfärdar dessutom rena policyrekommendationer till både EU, Turkiet och kurdernas organisationer.

Resultatet blir en mycket Karls­sonsk blandning som det i huvudsak är en fröjd att läsa.

Många får sig en känga – inte bara Saddam Hussein och ­Donald Rumsfeld, utan också till exempel Winston Churchill (som under 1920-talet förespråkade användning av gas mot kurderna, som han kallade ”ociviliserade stammar”) och PKK-ledaren Abdullah Öcalan (vars ömkliga uppträdande under rättegången efter gripandet 1999 beskrivs). Det är många som delar ansvaret för kurdernas olyckliga öde.

Ett förfärligt mönster av förtryck framträder. Trots att kurderna varken har ett gemensamt språk eller ens använder samma alfabet har ”världens största folk utan en egen stat” ansetts utgöra ett hot mot de existerande statsbildningarna i alla länder där de utgör en befolkningsminoritet.

Revoltförsök har slagits ned med varierande grad av brutalitet. Förföljelsernas former har också växlat över tid och mellan de olika länderna, men att ”kurderna definierar sig som ett offer för förtryck” är verkligen inte svårt att förstå.

Ändå är denna självbild mycket problematisk, tycker Ingmar Karlsson. I det historiskt unika, framväxande självstyret i Irak är det till exempel kurderna som är den styrande kraften, vilket innebär ett ansvar, påpekar han.

Trots det tror och hoppas han på det pågående kurdiska samhällsbygget i Irak. Drömmen om ett Storkurdistan är orealistisk, men om kurdernas språk, kultur och litteratur får blomstra i norra Irak kommer också trycket på ­demokratisering i omgivande länder att öka, skriver Ingmar Karlsson i det sammanfattande kapitlet. Att han hoppas på fortsatt EU-anpassning av Turkiet, och därmed stärkta minoritetsrättigheter för kurderna, är också väl känt.

Men det blir till slut lite väl mycket redogörelse och ländervisa beskrivningar. Fakta i all ära, men läsningens behållning är trots allt Ingmar Karlssons egen analys och erfarenhet, hans urval av fakta och hans värdering av vad som är väsentligt och vad som är idiotiskt.

Vad innebär till exempel den kurdiska nationalismens koppling till ”den från Europa importerade nationalismen”, som Ingmar Karlsson uttrycker saken i en bisats? Är det ett utryck för histo­riens makabra list att kurdernas nationalism nu inspirerar andra – till exempel ingusier, abchasier och ossetier – att drömma om egna etniskt definerade stater? Det är svårt att tro att fler etniska ministater kan leda till annat än nya problem. Få skulle bättre än Ingmar Karlsson – som också har varit Sveriges utsände i Prag och Bratislava, mitt i Europa – kunna ge svar på de frågorna. De kanske kommer i nästa bok.