Konsten att göra sig lustig på andras bekostnad är ingen konst så länge vi talar om scoutkåren. Den är dråplig nog, redan utan illvillig förvrängning. Alltid redo. Det är väl egentligen bara haschrökarkåren (aldrig redo) som är ett ännu tacksammare objekt för den som vill driva med de subkulturer i samhället som lockar en yngre publik. Kombinationen av båda är svårslagen, särskilt om anloppet leds av norrmannen Erlend Loe.
Nu kanske någon minns att jag brukar kritisera Loe för andfådd pojkrumshumor och slapstick utan längre hållbarhet, vilket är sant. Jag var därför skeptisk inför Volvo Lastvagnar, som utkommer i dag, inte minst på grund av att historien är en fristående fortsättning på fjolårets mindre lyckade roman ”Doppler”. Men hur motvilligt jag än började, blev jag snart förtjust och senare alltmer övertygad om att detta är Loes hittills bästa bok.

I stället för att ideligen överskrida anständighetens gräns, har författaren
denna gång valt att gå över gränsen till Sverige. Närmare bestämt hamnar huvudpersonen Andreas Doppler i Eda kommun, i Värmland. Sonen Gregus och den tama älgkalven Bongo travar med från förra boken, men försvinner lyckligtvis ganska snart sedan persongalleriet fått förstärkning av haschmissbrukaren Maj-Britt, 92, och hennes jämnårige antagonist och granne, scouten och fågelskådaren Anton von Borring.
Särskilt porträttet av den senare är en fullträff. Det är något rörande över den gamle mannen, mitt i all komik. Han kan alla knopar och scoutsånger, äter mest nötter och sover alltid utomhus ända sedan den gången, det var 1935, då han träffade självaste baron Baden-Powell. Att han sedan älskar fåglar gör inte saken sämre; alla initierade kommer att le åt hans jagande efter en vilsekommen amurfalk.

Något mer osannolik är Maj-Britt, som på ålderns höst blivit begiven på droger och reggaemusik modell Black Uhuru, Timbuktu och Linton Kwesi Johnson. Men visst är också hon en figur att minnas. När hon mot
slutet, efter en helkväll med Karlstads alla slashasar, startar sin stulna Volvo Globetrotter, och med vännen Doppler bakom ratten och von Borring där bak drar till Hultsfred för att lyssna på Svenska Akademien, då gissar jag att en och annan hobbyrastafarian känner igen sig i dimman. Somliga passager är helt enkelt suveräna.
Därmed måste något även sägas om Loes egenartade stil. Den är sig lik såtillvida att han hela tiden reflekterar över själva skrivandet; bokens tillkomst, redaktörer, förlagsfester, till och med kritiker. Som om byggnadsställningen ingår i konstverket. Men till skillnad från tidigare fungerar nu detta grepp, delvis tack vare konsekvent genomförda textkommentarer. Eller har jag bara vant mig? I alla händelser är historien väl berättad och Lotta Eklunds översättning är som vanligt bra. Somliga stycken i ”Volvo Lastvagnar” kunde varit skrivna av en Bo Balderson på bästa humör.

Jag tänker inte rekommendera boken till min mor, men tonåringarna kan säkerligen ha roligt så det räcker, från
första sidan till den sista.