En kliché i relationsromanen är att belysa det vardagskomplicerade förhållande som står i fokus med en kontrastrelation. En som är problematisk på ett mer dramatiskt sätt, och ofta får våldet som slutsats. Den skymtar förbi i form av ett passionsdrama karaktärerna läser om i tidningen, eller som det skvallras om på staden.
Hanna Wallstens I hennes våld skulle kunna vara en sådan roman, men här tillåts de två paren i stället bli jämbördiga i handlingen och påverka varandra. Wallsten lyckas på så sätt också undvika den rena misärskildring som hon riskerar med de mer sensationella inslagen i boken.
Effekten av att placera de två paren på samma handlingsplan blir en krypande obehagskänsla hos läsaren. När bokens Mia säger: ”Det här handlar väl inte om oss?” vet man att det inte är sant. Det är just om oss det handlar.
Genom en skicklig användning av perspektiv får Wallsten oss att se karaktärerna som fullödiga människor. Perspektivväxlingarna gör också att läsaren är den enda som sitter inne med en fullständig förståelse av händelserna. Personerna i romanen är fast i sitt eget synsätt och läser varandra fel. Det är de missförstånden som hela tiden driver handlingen framåt.
I hennes våld handlar om Felicia och hennes underordning i förhållandet med Ingeborg. Det handlar också om Malin och hennes på ytan lyckade förhållande med Mia. Gränserna för relationerna prövas när Felicia söker upp barndomsvännen Malin. För i slutänden är det kanske ändå en relation det handlar om mer än andra, den mellan Felicia och Malin. Den skrämmande styrka som finns i det ofullbordade, oavslutade.
Det är en roman om fysiskt våld, men lika mycket om psykiskt våld, och människors förmåga att göra våld på sig själva för att få de svaga mellanmänskliga konstellationerna att hålla ihop. Allt för att man vill slippa se verkligheten som blir kvar när illusionerna rämnar:
”Hon blir plötsligt rädd. Vem är det som sitter här framför henne? Inte är det den behagliga, mogna och vackra kvinnan hon en gång blev förälskad i.”
Wallsten vet oftast att visa, inte föreläsa i inre monologer eller överlånga replikväxlingar. De politiska implikationerna får hon fram som tydligast i scener. Kongenialt med resten av handlingen är det just oförmågan att se som lyfts fram även i den politiska dimensionen. Men där kvinnornas feltolkningar av varandra leder till missförstånd, är samhällets oförmåga att tolka situationen snarare farlig.
Inte förrän mot slutet glömmer Hanna Wallsten bort vad det är för bok hon skriver, den där boken om oss alla. Något händer med hennes verkliga människor som hänvisar dem till genrelitteraturens sfär. Jag skulle hellre sett att Wallsten skrivit slutet på sin egen bok, den som inte går att klassificera eller reducera.
