Det finns historiker, vördnadsbjudande kollegor, som vägrar ta honom i handen. Det berättar Jörg Friedrich, tysk miltärhistoriker, vars bok Branden – Tyskland ­under bombkriget 1940-45, väckte sensation i Tyskland och nu med fem års fördröjning kommer på svenska. En ”cyniskt vidrig” bok enligt SVT:s utrikeskommentator Bo Inge Andersson.

– I Tyskland är det ont om historiska stadskärnor, påpekar Jörg Friedrich mitt uppe i ett samtal om klassiska iscensättningar av Schillerdramer, där vi står på vackra och genom århundradena intakta Svartmangatan i Gamla Stan för att ta bilder intill hans förlag Lind & Co:s lokaler.

Ett faktum som upprepas i Jörg Friedrichs bok om bombkriget mot Tyskland där han in i medicinska detaljer går igenom de allierade bombflottornas förödelse av ett 50-tal av sammanlagt omkring 160 mer eller mindre förstörda städer.

Först föll relativt få sprängbomber över de stadskvarteren för att blåsa rent så att de stora mängderna av brandbomber kunde göra sitt jobb, att skapa en eldstorm som slukade all luft och bytte ut den mot brand- och rökgaser. En teknik de båda krigsmotståndarna Tyskland och Storbritannien utvecklade gemensamt. Enligt Friedrich ett människoexperiment som båda sidor genomförde på varandras civilbefolkning.

– Syre är tungt och sjunker mot marken. Många av liken låg på magen med munnen pressad mot kullerstenarna för att suga luften ur springorna. De kämpade inte för Adolf Hitler utan för 30 sekunder längre liv, berättar han vänligt över en kopp kaffe med utsikt mot horder av sommarklädda ungdomar på klassresa som passerar förbi utanför.

Om de skyddsrumskällare dit kvinnor, barn och äldre människor tog sin tillflykt bara för att brinna inne skriver Friedrich att de blev till ”krematorier”, något han sedan dess kritiserats hårt för.

– Det är klart att ordet ”krematorier” för associationerna till Auschwitz. Vilket ord man väljer för att skildra döden i flammorna såg jag då som något oväsentligt, jag var angelägen om att skildra skeendet.

– Det som hände i mitt land när jag drog åt sidan det förhänge, som bildligt talat hängts framför bombkriget sedan 60 år, kunde jag inte förutse. Inte heller mitt förlag.

Andra världskriget är cementerad historia. Vem som var för­övare, offer och hjälte är sedan länge hugget i monumentens sten. Att rucka på perspektiven görs inte ostraffat. Det officiella Efterkrigstyskland var inriktat på försoning och att gå vidare. Bombkrigets fasor hänvisades till tyska hem, till den privata sfären. Just bristen på överensstämmelse mellan den officiella tyska tystnaden om krigets pris för civilbefolkningen och de egna familjehistorierna brukar anföras som förklaring till att Jörg Fried­richs Branden hamnade på bestsellerlistornas topp och gjorde honom till en av Tysklands mest efterfrågade föredragshållare. Därmed inte sagt att det saknas litteratur kring bombkriget, tvärtom. Det som gör Friedrichs bok ovanlig är att den sätter den halva miljonen tyska civila bomb­offer i fokus.

Andra världskriget är med oss än i dag, ofta genom livets oväntade tillfälligheter. SvD:s fotograf Jurek Holzer, som tar bilder av Jörg Friedrich på förlagets gård intill Storkyrkobadet i Gamla Stan, är född i Warszawa, en stad som utplånades av tyskarna.

Bara häromveckan, 16 maj, firades ett 65-årsjubileum i Derbyshire med pompa, militärorkester och ett fyrmotorigt bombplan – det ena av två ännu flygande – av typen Lancaster. Det gjorde upprepade inflygningar över Derwent-dammens tjocka murar och gavs stort utrymme på BBC:s nätsidor och en helsida i Daily Mail. Evenemanget var en rekonstruktion av bombningen av Möhnetalsperre, en stridsinsats som omväxlande går under namnen Chastise (upptuktelse) och Dambusters. Flodvågen dränkte omedelbart de 1 200 krigsfångarna i lägret intill och fortsatte att kräva dödsoffer ända till staden Essen tio mil därifrån.

Daily Mail visade ingenjör Sir Barnes Wallis ”extraordinary bouncing bomb” i bild. Alltmedan BBC intervjuade siste man i livet, 89, som var med om originalflygningen. Enbart själva överlevandet var en bedrift, 44 procent av de brittiska bombplansbesättningarna dog.

En av de 56 procenten återstående brittiska bombflygare var min sambos far, Norman Parsons (1923–1995), nedskjuten över Tyskland under sitt första uppdrag. Han såg sina kamrater brinna upp och sig själv bli krigsfånge, men talade ytterst sällan om det. Min egen far, Konrad ­Poellinger (född 1926) hjälpte som ung soldat till i räddningsarbetet i det brinnande Hannover under bombningarna i oktober 1943. Jag är uppvuxen med historier om eldstormar, blodiga slamsor och bränt kött.

Jörg Friedrich började sin bana som radioman i Berlin på 70-talet, hans första bok i ämnet ­Andra världskrigets fasor handlade om en rättsprocess mot tyska krigsförbrytare i koncentrationslägret Maidanek.

– Jag uppfattar kritiken mot Branden som att jag inte får vända den blick jag tidigare ägnat tyskarnas offer mot tyskarna själva och deras lidanden. Det är som med Sodom och Gomorra i Bibeln, vänder man sig om och ser det förbjudna förvandlas man likt Lots hustru till en saltstod. Men jag har inte blivit historiker för att blunda.