Tillsammans med det sista numret av tidskriften 00-tal, alltså det sista innan den byter namn till 10-tal, kom den trådbundna trycksaken ”Den vältempererade kritiken” av Andreas Åberg, en av tidskriftens redaktionsmedlemmar. Titeln alluderar på Bachs komposition ”Das Wohltemperierte Klavier”, en samling polyfona stycken där skilda melodier och stämmor flätas in i varandra.
Det ideala kritiska samtalet kan enligt Andreas Åberg liknas vid denna dialogiska mångstämmighet. Men det förutsätter att deltagarna i samtalet verkligen förhåller sig dialogiskt, både till annan kritik och till det ”estetiska subjektet”. Vanligen talar vi om kritikens ”objekt”, men Andreas Åberg vill upplösa den dikotomiska subjekt/objekts-relationen. I Emmanuel Levinas efterföljd använder han det förutsättningslösa mötet människor emellan som metafor för mötet mellan kritiker och verk.
Enligt Levinas måste man förhålla sig etiskt till den andra människan. Man skall mötas ansikte mot ansikte, utan förbehåll och förutfattade meningar, utan att generalisera eller att se den andre utifrån ett ”tänkande som syftar till att behärska, kontrollera och likrikta”. Överfört till kritiken innebär det en förutsättningslöshet, ett möte bortom etiketter och genrer. Kritikern skall inte ”underordna och kategorisera”, utan ”etablera en tolkande relation till verket”.
Kritikern skall alltså inte inta en definitiv position utifrån vilket verket kan överblickas och definieras. Istället träder man i en nära relation där kritikern och verket öppnar sig för varandra; tolkningsfilosofen Mats Furberg skulle kallat det en ”dialoganalog” relation. Den etiska hållningen tvingar då fram ett annat skrivsätt än det Andreas Åberg ser som kritikens normala, ett försöksvist och essäistiskt prövande av idéer och tolkningar där det även kan vara värdefullt att ha fel och där värderingen inte slås fast utan växer fram ut den tolkande relationen.
Åberg anser dock inte essän vara dagskritikens förebildliga genre. Han talar hellre om en hållning, om ”essäismen”. Inte oväntat framhåller Åberg tidskrifterna som föredöme. Där förs det kritiska samtal han efterlyser, men vår tidning får också ett hedersomnämnande då understreckaren erbjuder ett dagligt essäutrymme.
Det är lätt att sympatisera med Åbergs plaidoyer för en mer förutsättningslös och mindre definitiv kritik, liksom med hans kritik av listor, poängsättning och bloggande. Men samtidigt sticker invändningarna upp sina fula trynen. Så sker när Åberg ser lustmördaren Poul Borum som ett kritisk föredöme, liksom när han hyllar Sven Lindqvists öppenhet. Var hittar han den?
Jag undrar också över den starka ställning som Tomas Forsers slarviga bok ”Kritik av kritiken” (2002) får i Andreas Åbergs analys; han kallar den rentav ”den enda omfattande genomgång som hittills gjorts av svensk litteraturkritik under 1900-talet”. Så suddas Per Rydéns grundligare och långt mer iakttagelserika storverk ”Domedagar” (1987) ut ur det kritiska medvetandet. Forsers bok avslutas dessutom med en löjeväckande topplista över den svenska litteraturkritikens stora.
För egen del blir jag också fundersam inför parallellen med Levinas. Den förutsättningslösheten, bortom det abstrakta tänkande som gjort att människan kunnat ordna en värld och bortom den personliga förståelsehorisonten, är rimligtvis en hermeneutisk omöjlighet. Hur tvättar vi bort vad vi tidigare lärt oss för att möta det litterära verket bortom kategorier och genrer? Är det ens önskvärt att förneka systemtänkandet? Kritikens etiska krav kan nog få ett mildare uttryck.
Trots mina invändningar gläds jag åt Andreas Åbergs bok. Han tar kritiken på allvar, och han har naturligtvis rätt när han betonar att den kritik han efterlyser inte är elitistisk. Den vilar tvärtom på idén att alla kan bli delaktiga, alltså ett folkbildningsideal. Den tanken besjälar alla seriösa kritiker.
