En kvinna berättar att i hennes hem finns ingenting som är rött. 40 år har gått sedan hon deltog i andra världskriget, men fortfarande hatar hon den röda färgen. Blodets röda färg.

En annan kvinna, som i dotterns ögon är en hjältinna, säger bekymrat att hennes dotter antagligen skulle bli mycket besviken om hon läste boken ”Kriget har inget kvinnligt ansikte”: ”Smuts, löss, massor av blod – alltsammans är sant. Det förnekar jag inte. Men kan sådana minnen föda några ädla känslor? Kan de sporra någon till hjältedåd…”

Det blir värre. Kvinnan som nu berättar var medlem i en partisangrupp; tyskarna och deras hundar, tränade för att döda, var i närheten. En av kvinnorna i gruppen hade nyligen fött barn. Barnet ville amma, men mamman var utsvulten, hon hade ingen mjölk. Om barnet skrek, skulle de upptäckas och dödas.

”Ingen vågade föra fram befälhavarens order, men modern förstod ändå. Hon sänkte ner knytet med barnet i vattnet och höll det där en lång stund… Barnet skrek inte längre… Det blev alldeles tyst… Men vi förmådde inte lyfta blicken. Varken mot modern eller mot varandra…”

Redan i de inledande texterna i Svetlana Aleksijevitjs bok ”Kriget har inget kvinnligt ansikte” tvingas läsaren till ett ställningstagande. Antingen värja sig och helt enkelt lägga undan boken, eller möta krigets grymma värld in i minsta detalj. Dryga 400 sidor röster, kvinnor som berättar om sitt deltagande vid fronten i andra världskriget.

Aldrig tidigare har de närmare en miljon sovjetiska kvinnor som deltog i kriget kommit till tals, aldrig tidigare har de fått berätta sin historia. De flesta var unga flickor, de var starka och förvånansvärt ofta frivilliga. De var prickskyttar, luftvärnssoldater, partisaner, sjukvårdare, lokförare, ordonnanser...

Deras berättelser handlar om kampen mellan liv och död, om etik och moral i de allra svåraste mänskliga situationer, om fosterlandskärlek och tillit till Sovjetstaten men också om kärlek hemma och vid fronten samt glädjen i att byta uniformen mot en klänning, en bh och trosor istället för manskalsonger.

Svetlana Aleksijevitj påbörjade sina intervjuer 1978. Hon träffade hundratals kvinnor, till en början ofta avvaktande eller rent av misstänksamma. De möts i vardagen, vid tedrickande. Hon lyssnar, utan förutfattade meningar, låter deras minnen växa fram. Tillit uppstår och bandspelaren plockas fram.

När intervjuerna är slutförda har hon tusentals timmar på band. Sorteringen – eller hellre komponerandet – påbörjas.

Manuskripten refuseras först men mot mitten av 1980-talet utkommer en censurerad version av boken och 2004 den fullständiga som nu föreligger på svenska i Kajsa Öberg Lindstens lyhörda översättning. Slutresultatet är en kör av röster och teman – en historieskrivning som till del går på tvärs med den gamla officiella bilden av hur Sovjetstaten, i ”det stora fosterländska kriget”, hjältemodigt slog tillbaka den fascistiska besten.

I Aleksijevitjs bok finns inga sådana högtidliga deklarationer – endast vittnesmål. Viljan att göra en insats är stark hos de intervjuade när de går ut i kriget, men de återkommer ofta skadade, olyckliga, ensamma och tysta. Trots att det nästan gått 70 år sedan krigsslutet finns en så stark närvaro i texten att tidsspannet suddats ut.

”Kriget har inget kvinnligt ansikte” är den första av fem volymer som går under samlingsnamnet ”Utopins röster” och som i färdigt skick kommer att kunna jämföras med till exempel Aleksandr Solzjenitsyns och Vasilij Grossmans storverk om den sovjetiska historien och människan.