”Hon bankade skiten ur honom.” Redan med första meningen sätter Eija Hetekivi Olsson tonen i sin socialrealistiskt färgade debutroman ”Ingenbarnsland”, en taggig, arg och högljudd berättelse från den nedslitna betongförorten Gårdsten i Göteborg. Här bor Miira, som på grund av sina finska föräldrar räknas som invandrare och tvingas gå i helfinsk hemspråksklass – trots att hon är född i Sverige. Hon är redan från födseln stämplad som en sopa och ingen tänker ens tanken att det ska kunna bli någonting av henne. Utom hon själv.

När Miira inte går i skolan, där hon tillhör de mest begåvade men straffas för att hon vägrar anpassa sig, hänger hon med kompisarna i sunkiga trappuppgångar, dricker surt vin och rånar parkeringsautomater. Det enda som kan ge en liten, liten känsla av makt i misären är en trimmad cigarettändare, som hon bränner märken i taket med och använder för att försöka starta en brand på den förhatliga skolan.

Allt detta låter förmodligen som om ”Ingenbarnsland” är en rakt igenom dyster och mörk skildring, utan minsta hopp eller ljusstrimma någonstans. Men berättelsens underliggande vrede är av det trotsiga och kaxiga slaget – jag skulle rentav vilja kalla den glad. Mycket av den känslan utgår från Miira själv, en flicka som inte låter sig hunsas och som alltid biter ifrån.

Hon är en överlevare, driven av en envis vägran att acceptera den segregation och orättvisa som präglar hennes tillvaro. Och med sin upproriska huvudperson som språkrör formar sig hela romanen till en brandfackla mot ett samhälle byggt på orättfärdiga sociala klyftor.

Kraften i romanen ligger även i själva prosan, som överlag är uppfinningsrik, klurig och egen. De korthuggna meningarna blir visserligen något tröttsamma i längden – bitvis bankar de som en stångjärnshammare i huvudet och får mig att börja längta efter en mer varierad rytm. Särskilt som berättelsen är lite för utdragen och mest bara tuggar på mot slutet.

Problematiskt är också försöken att fånga hur människorna i Gårdsten talar – de dialektala och fonetiska inslagen i dialogerna ger måhända färg åt skildringen, men det blir ändå för mycket av det goda.

Som ordsmidare är Eija Hetekivi Olsson däremot lika kreativ som rolig. Romanen är sprängfylld av underbara nykonstruktioner och oväntade vändningar. Att det inte alltid och överallt är problemfritt att leka med språket är dock något som Miira bittert får erfara. Som när hon efter att ha gjort praktik i åttan får i uppgift att skriva om hur det var och vad hon har lärt sig. Hon gör uppgiften, men skriver inte som läraren önskar och får tillbaka texten med följande kommentar:

”Du stökar till det svenska språket och hittar på egna ord. Det ska du inte göra. Du ska följa skrivreglerna.”

Jag anar att Eija Hetekivi Olsson har lånat den episoden, liksom mycket annat i romanen, från sitt eget liv. Och jag hoppas att hon tänker fortsätta att stöka till – och berika – det svenska språket.