Om man som Solja Krapu är estradpoet med två poetry slam-segrar i bagaget är det förstås helt följdriktigt att bifoga en cd-skiva till senaste diktsamlingen, Det började så oskyldigt med diskbänken. Att samtidigt läsa och lyssna på dikter hemma i fåtöljen gav onekligen läsningen en extra dimension. Nio av bokens 29 dikter finns med på skivan, som även innehåller tre dikter från den tidigare samlingen ”Jag behöver busschauffören”.
Efter att ha lyssnat till Solja Krapus röst blir nästa genomläsning av dikterna en delvis annorlunda upplevelse. Hennes speciella betoningar och rytmer i uppläsningen stannar kvar och färgar även de dikter som inte är representerade på skivan.
Solja Krapus specialitet är det välformulerat vardagsfilosofiska och det präglar även den här diktsamlingen. Dikterna är fastsvetsade i det både igenkännbara och svårdefinierade som vi betecknar som vardag. Därmed inte sagt att de stannar i det vardagliga utan tar
snarare avstamp där för att sedan skruvas ett eller flera varv till något annat.

Under igenkännandet och de underfundiga och verbalt träffsäkra formuleringarna döljer sig något annat som ibland känns som en vag längtan, eller det där lilla sorgsna som just hör vardagen till. Dikten ”Livets mening” som inleder boken lyckas vara både rolig och lågmäld, med jakten på livsinnehåll i stormarknadens gångar:

Jag blir så glad
När dom ändrar om i hyllorna på affären
När man måste gå flera varv
Innan man hittar basvarorna
/.../
Det är på det här sättet ens liv har mening

Samlingens bästa dikt är utan tvekan titeldikten, ”Det började så oskyldigt med diskbänken”. På ytan en miniatyrberättelse om städande och rensande som börjar lite försiktigt med en avtorkad diskbänk och slutar i ekande tomhet, men också en verkningsfull bild av processen eller projektet som eskalerar bortom all kontroll, en skräcklustig bild av vad som kan hända när man börjar skrapa på ytan: ”Det är så vackert / Snart ekar det härinne / Det
ekar här inne / Hallå! / Det ekar här / inne”.

Alla dikter håller dock inte riktigt lika hög klass och ibland upplever jag att vissa dikter inte riktigt når fram till den där aha-upplevelsen som blir så nödvändig för slutresultatet. Solja Krapus styrka är varken det hisnande språket eller den poetiska skönhetsupplevelsen utan just den vardagliga träffsäkerheten och igenkänningen. Om den av någon anledning uteblir, kan resultatet bli lite platt.
I det stora hela kan jag ändå inte låta bli att kapitulera inför Krapus dikter. Jag kommer på mig själv med att vifta bort invändningarna helt enkelt därför att dikterna lämnar efter sig det där njutbara och svårdefinierade - en skön känsla.