Man kommer inte förbi honom, Sven Lindqvist, hur man än vänder och vrider på saken. I frågan om folkmordens historia och relativa förfärlighet är det han som anger tonen. Andra debattörer får packa och rätta sig därefter, vare sig saken gäller brandbomberna över Dresden i februari 1945, eller utrotningen av Australiens ur­invånare. Kongo, Kenya, Sydafrika – varhelst europeisk expansion har bedrivits med våld.

Och nu är han på det igen. Avsikt att förinta, som utkommer i dag, är dock inte ett sammanhållet verk av samma slag som ”Utrota varenda jävel” (1992), ”Nu dog du – bombernas århundrade” (1999) eller ”Terra nullius – en resa genom ingens land” (2005), utan mera en uppföljning av dessa. ­Eller, om man så vill, en vidare kritik och problematisering av segrar­makternas historie­skrivning.

De till formen ganska olika texterna i boken är skrivna under de senaste tio åren, några som anföranden, andra som artiklar. Vad som tidigare varit publicerat framgår inte, bara att en artikel om USA:s halvt bortglömda krig på Filippinerna vid sekelskiftet 1900 refuserades av Dagens ­Nyheter.

Titeln syftar på den formulering i FN:s folkmordskonvention som ställer just avsikten, själva uppsåtet, i fokus för begreppet folkmord, och författarens motiv är alldeles uppenbart: ”De som bombar kommer inte att respektera dagens lagar så länge brotten mot gårdagens lagar urskuldas ­eller rent av förhärligas”. Exemp­len är många, som sagt, och eftersom Lindqvist lägger avsiktens ribba lägre än andra möter han mothugg, också internationellt, varav somligt återges här. Intressanta debatter, och lärorika. Känsliga ämnen. Ibland hårda ord.

Så länge diskussionen gäller Nürnberglagarnas oförblommerade antisemitism, och Förintelsens nattsvarta final, råder i dag stor enighet bland västvärldens intellektuella. Annat bemötande väntar den som påpekar att inspirationen delvis kom från de amerikanska raslagarna, och att förebilder också fanns inom det Brittiska imperiet. Men så var det, skriver Lindqvist. Rasismen var utbredd och folkmorden många – vilket naturligtvis inte förringar nazismens ogärningar. Problemet är, menar han, att risken för återfall växer om ingen vågar exponera också segrarnas brott.

Nu tror jag visserligen att Sven Lindqvist emellanåt överdriver, som indignerade likräknare ofta gör, vilket ändå inte hindrar mig från att läsa hans böcker med djupaste allvar. ”Avsikt att förinta” utgör inget undantag. Den må vara ojämn och slarvigt redi­gerad, men innehåller mycket nog av största värde för den som exempelvis söker terrorismens rötter eller vill förstå den internationella rättsordningens återkommande vanmakt.

Särskilt tankeväckande är de resonemang som berör hur militära katastrofer – kalla dem gärna folkmord – drivs av intern konkurrens mellan olika vapenslag, och av trycket från gjorda investe­ringar. De brittiska bomb­planen stod ju där, fabriksnya, i världskrigets elfte timme. Att inte använda dem vore att erkänna en felinvestering. Brandstormen i Dresden kan förklaras på fler sätt än så, det är sant, där­ibland som en hälsning till Stalin, om att hålla sig i skinnet. Eller som hämnd, för Blitzen.

Man kan tvista om saken hur länge som helst. Så låt oss göra det. I 1800-talets kolonialism, och i 1900-talets krig, finns nycklar till förståelsen av mycket som händer i dag, eller inte händer. Sven Lindqvist är bra på att gräva. Ibland på att slåss med slipad spade.

I en tid när laserstyrda bomber sägs vara smarta och träffa på pricken exakt sina mål, kan han i alla händelser framlocka tvivel – som i bästa fall förhindrar tron på det renhåriga kriget. Männen med makt över bomberna har ju inte blivit intelligentare i motsvarande grad. I enstaka fall får man intrycket att utvecklingen därvidlag snarast har gått bakåt. Och visst, dumhet bekämpar man vanligen förgäves. Försöka duger, dock. Också böcker kan träffa med god precision.